I helgen var jag på Bornholm och tävlade. Joggade runt på en bana som är 1032 m lång. Jag hade 48h på mig och utnyttjade många av dessa till att samla på mig metrar. Den som har kommit längst när klockorna stannar vinner. Jag vann. 384936m. Tävlingen var oerhört fint arrangerad. Superbra bana. Ca 500 m asfaltsgångväg, sedan en 180gradare, och så 500 m packad jordstig, bara 20 m bort i skogen parallellt med asfaltsgångvägen, till varvning och förplägnad, och så en 180gradare ut på asfalten igen… Hela varvet var nästan i skugga och vindskydd under bokskogens grenar. Man joggade som i en lövtunnel. Och som om inte det var trolskt nog så bytte vi håll var tredje timme. Provgick den ett varv med födelsedagsbarnet K-G Nyström kvällen innan start, innan vi mumsade middag i Rönne.

Mamma och Pappa kom med färjan och slog upp partytältet och sina campingstolar för att supporta. De blev snabbt riktiga proffs även om mamma hade väldigt svårt med att se hur dåligt jag mår en bit in i sådana här eskapader. Men jag hade bett om att inte få några frågor om hur jag mådde. Och det fick jag inte heller. De matade mig med yoghurt och honung i stora lass. Jag drack några proteindrinkar också samt det numer obligatoriska medhavda smakbubbelvattnet från Ica. Under den första ”tropiska” dagen bad jag pappa om en kaffedrink som jag sett en funktionär dricka vid varvning. Jag fick två sådana iskaffe som han hämtade från den närbelägna macken. Dessa stjälpte jag raskt i mig. Sedan fick jag besöka toavagnen ett tiotal gånger och såg mina ambitioner angående resultat och annat spolas ner. Men sedan kom ett åskväder och det blev bättre både i knopp och kropp.

Dygnen, tankarna och alla varv flöt ihop tillslut. Jag gillade banan, inga backar första dygnet. Andra dygnet mycket backigt. Försökte sova som tröst efter första, omöjligt, för pigg. Försökte sova efter 300km, omöjligt, för ont. Lyssnade på två böcker, en bra och en rolig. Men den bra var liksom inte bra i sammanhanget och den roliga var inte rolig i sammanhanget. ”Ut ur Kalahari : drömmen om det goda livet” och ”Saker min son behöver veta om världen”. Jag måste läsa om dem i rätt sammanhang… (i stillhet åtminstone).

Många lopp gick samtidigt. Försökte få mamma att ställa upp i ett entimmas. Men icke. Fem maror sköts iväg och det var många som sprang dem alla. När det var ett dygn kvar startade ett 24h som även var danska mästerskapen. Det var kul med flera kompisar på banan. Men ibland var det ganska tomt. Ett 6h lockade många deltagare. Man ser sina medtävlare så många gånger, man blir omjoggad och joggar om. Vi blir alla en del av loppet, precis som banan och kurvorna och de små backarna. Funktionärernas barn som enträget var vakna och hejade hjärtligt uppmuntrande på oss alla. Support och matlag som orkade applådera och skicka glada blickar till oss som gnetade på genom nätterna. Tänk så många passeringar de måste bevittna. Bara jag var där fler än 370 gånger. Allt hör till. Loppet med alla dess beståndsdelar är som en långsamt slingrande organism som föds, lever och växer i ett par dygn innan den sedan dör ståndsmässigt och löses upp i en dansk grillfest med pilsner och prisutdelning. Tack Tejn IF för ett superlopp!

Jag var rädd innan detta Bornholmsäventyr att jag skulle få en motivationssvacka efteråt. Gällande löpningen i stort alltså. Jag har nämligen fått det på tidsultra tidigare, de gånger när jag tagit ut mig ordentligt. Frågan om ”varför” blir då för stor och för verklig på något sätt. Men denna gång hade jag tydligen inte behövt vara rädd för det. Motivationen känns fortsatt intakt. Hoppas det inte ändras tills imorgon…

En annan händelse som livade upp och gjorde mig riktigt glad var kvällens dopingprov. Eftersom det blev rekord på tävlingen ville jag gärna kvalitetsäkra det genom att utföra ett prov när det var slut på de 48h. Arrangörerna var väl inte så vana vid den typen av förfrågningar utan hänvisade via K-G till vårdscentralen i byn. Så jag gjorde inga fler försök för att ta tag i detta på Bornholm. Kampen med att få hem min egen kropp via ett par flyg var nog och upptog all min viljestyrka.

Men idag ringde jag Riksidrottsförbundets dopingjour och pratade in ett meddelande på deras telefonsvarare. Ca 1h senare ringde en trevlig norrlänning och gratulerade till rekordet. Han meddelade att det kanske skulle komma några kontrollanter hem till mig men han kunde inte lova något. Jag trodde nästan inte det var sant. Hur proffsigt är inte det!? Men nu kom jag på att det kanske inte var så bra att jag och Mimmi delat på en flaska segerskumpa till middagen…

Någon halvtimme senare ringer det igen. Då är det kontrollanterna! Jag berättar om vart jag bor och att jag druckit god dryck. Vad bra säger de, då kanske du blir riktigt kissnödig. Snart är de utanför dörren och ringer på. Vi sitter ner i köket och de går igenom hur allt ska gå till. Elliot vill vara med och lyssnar uppmärksamt från soffan. Jag får välja burkar och sedan kissa inför publik. Men först har jag nästan pratat ihjäl de stackars kontrollanterna om ultralöpning och löpardojor, men mest för att jag skulle hinna bli riktigt pinkenödig. Och för att de verkar tycka det är kul! Saken är biff. Om en månad får jag svaret på provet. Underbart proffsigt. Full poäng till RF:s dopingjour!

Gonatt!

/Johan