Liten saga från TEC 2013
Vaknade ganska utsövd och stekte på ett par ägg och ett paket bacon. Ute var det regn och rusk, TEC-time. Flamsade som vanligt ner onödigt mycket olika kläder i trunken. Mimmi organiserade matlådan och övrig utrustning så det blev perfekt. Satt oss i bilen vid 8:50, i år fortfarande med vinterdäcken på, bara utifall att…
Vid Ensta Krog var det fullt i tältet. Hämtade nummerlapp och taggar av Reima och satt mig i bilen för att fixa iordning utrustningen. Startade med röda regnjackan, Svärmorsshortsen och tyska knästrumpor, ökenkeps och de vita skidhandskarna.
Lite väl osugen att sätta igång i blötvädret. Gick till sist in i tältet och hälsade på kompisarna. Det kändes som om det varit trevligare om man bara fått stå där och snacka allihopa, mysa i tältet några timmar och dra skrönor, fika och sedan åka hem igen, men… Starten gick och så bar det av.
Lerigt i början, lite ny bansträckning ner mot sjön som kändes bra för att slippa isskorpor. Sedan en ny backe upp förbi villor, och ner förbi andra villor till järnvägsövergången. Nedförsbacken blev senare under dagen handsopad av någon hjälte så man slapp rullgruset.
Vanliga varvet bortanför tågen och sedan förbi djuren och bort mot Skavlöten. Där fortsatte man i år på grusvägen då skogen var full av is. Här var klart värsta sträckan på varvet då det blåste kallt och ruggigt. Dessutom var det tråkigt, grått, fult och uppför…
Sedan tillbaka på vanliga slingan under vägen, upp förbi ”snälla husen” och ner för backen, bredvid bommen och in i ”skogen” Här var det lerigt. När det var ljust tassade jag bredvid leran men när det blev natt gav den igen. Men ganska snart efter att jag kom in i skogen på första varvet gick det upp för mig hur många timmar man slitit med att skotta fram en ny stig att springa på! Storartat! Denna kilometer skogsbana blev sedan det som jag så fram emot på varje varv. Två hala stockar att hoppa över men en med barken kvar som man kunde sätta ner foten på. På natten var denna sträcka lätt den ballaste på ett TV-spelmässigt sätt.
Vid Elstationen vart det vinter igen med tjock isskorpa med en smältbäck på. Blev såsigare ju längre dagen gick. På natten tjockade det ihop sig lite till det bättre (torrare). Sedan var det mer bäcklöpning upp bland husen innan gångvägarna tog vid. Senare var en snäll man ute och byggde ett kanalsystem här med sin kratta. När man passerat mellan husen kom först lite grus, under vägen och sedan asfalt. Sista kilometern på rak lång cykelväg, svag utförssluttande…
…innan man vek rätt upp in i skogen på en ny framgrävd stig som var intressant lerig och blöt. En kort skrålöpning över ett isfält innan man fick ta den sista lilla skogsstigen, akta sig för ”Hal Sten” och sedan klafsa in i det geggiga depåområdet vid Ensta Krog. Ett yttervarv runt tältet, genom tältet förbi depån och sedan ut igen.
Sprang och pratade med Niklas G och Jonas B. Jag och Jonas höll ihop i några varv. Det gick ganska fort. För fort såklart när man har sällskap, inte är uppmärksam och vädret är kallt. Men jag hade ändå tänkt gå ut hårt för att se om jag kunde hålla tänkt fart i 12 h innan jag blev platt. Nu fick jag bli platt mkt tidigare. Det var också ok.
Skidhandskarna blev dyngsura ganska snabbt och händerna frös ihop. Efter en kollektiv pinkpaus som jag och Jonas fick till, lite innan bunkern, var det stört omöjligt att få på de plaskblöta handskarna igen med händernas nu obefintliga kvarvarande motorik. Längtade till depån och mina stora tumvantar som jag då fick av Mimmi efter 3e varvet.
Pappa och barnen kom och hejade på! Superkul, dock oklart hur nyttigt det är för psyket när man då egentligen bara vill stanna och gosa med ungarna…
Blev glad att jag inte varvade Fredrik för då sprang han bra, blev glad för att jag varvade Herr Hägg för då fick jag prata lite med honom.
Det regnade och snöade om vartannat i dryga 4 varv. Vid 5e varvningen bytte jag till Bitihopjackan och följande varvning blev det byte till Norrönashortsen. Klart behagligare att springa i. Vid 7e varvningen bytte jag från rash guard och lösa armar till varm Salomonunderställströja. Även det blev mycket skönare. Pannlampa, buff och reflexväst på varvning 10. Byte till fleecebuff för att inte lampan skulle fara omkring på varv 12.
Efter första varvet fick jag en liten flaska bubbelvatten av Mimmi. Gott men för mycket bubblor och så hade jag en flaska att springa med i handen hela varvet. Sånt tycker jag ju är helt kass. Därför var det konstigt att jag fortsatte att springa med lös flaska i händerna varv 3 (vatten), varv 4(MajsStärkelsePulverBlandning), varv 6(MSPB) , varv 8(MSPB) och varv 10(MSPB). Varv 12-16 hade jag samma flaska Nuun men på rätt ställe, i ryggan.
Mataktigt blev det 1 ägg vid varv 5, 1 ägg vid varv 6, grädde 3dl vid varv 7, buljong vid varv 8 och en halv cheeseburgare vid varv 9. När David kom för pacing efter varv 11, så hade han med sig en Sibyllaburgare med räksallad! Men jag hade fullt av vätska i magen och var rätt trött så jag fick bara i mig halva. Som snuttefilt fick jag en kopp kaffe och en finncrisp med ost och smör på varven 12-14.
Längtade till halva, sedan till 100km vilket firades med ett tyst ynkligt ”jippiii” från mig själv när jag passerade skylten. Började fundera på hur det skulle liva upp när David kom. Oklart när han skulle komma. Men då han suttit hemma sett på internet att jag börjat slira skyndade han sig ner till Ensta och var redo att räta ut mig efter 11 varv.
Fick besked att de efterföljande knaprade på mig. David undrade vad jag ville göra av situationen? ”Jag vill bara i mål” sa jag. ”Då ska vi ta dig i mål”, sa han. Det lät tryggt och skönt! Han var extremt snäll och ödmjuk inför sin uppgift. Det funkade på mig. Fick klart bättre fart på benen. David ville verkligen att det skulle gå bra. Han tog med mig ut på ett varv till och slog personligt längdrekord! Under andra varvet med David påkallades Micke och han tog vid på det hemska varv 14!
13 och 14 är värst då det borde vara nära mål men är det inte… Micke var också helt otrolig! Han kom från en show med Eddie Izzard och klämde två varv med mig. En helt annan typ av humor. Utan David och Micke hade det tagit mycket längre tid att komma imål. De behövde bara vara där bredvid mig och dela min natt. Det gör så oerhört mycket, det går inte förklara, bara uppleva.
Tassade på, benen var bra, andningen var lite vek, magen lite bubblig. När Micke pacade sina varv, övertalade David Mimmi att byta om för att ta mig runt det sista varvet. Stort att få frupacing!
Såklart ett oerhört skönt varv. Man ser allt för sista gången. Kan säga hej då till lerpölen som man inte behöver klafsa i mer, vinka adjö till tråkiga backen vid Skavlöten…
Cykelrakan ner till sista skogen var en befrielse, sista leran upp, lämna Mimmi för 30 m då hon tog bakvägen in i tältet, passera brädlapparna som lagts ut i gyttjebadet innan mållinjen, förbi tidtagningsplattorna och sedan få stanna i tältet under glada tillrop från support och funktionärer, i mål. Vill krama hela världen!
Ju mer man stoppar in i ett lopp – desto skönare att få komma ut på andra sidan. Precis som det ska va. Tack alla kompisar i Täbyskogarna för allt ert arbete och alla glada tillrop! Tiden: 16:54:28 (placering 1)
Fotot har Mia Thomsen tagit, jag fastnade trots urlakat tillstånd.
En gammal saga från TEC 2012
Vaknade och tittade ut på VINTER! Det snöade och blåste. Svårt att välja kläder och hitta riktig motivation. Packade stora trunken med mycket kläder av alla slag och en frysväska med mat. Tog även med två campingstolar att sitta på om tillfälle skulle ges, vilket det aldrig gjorde. Eftersom jag varit flitig och bytt till sommardäck på bilen att par dar innan så kunde jag inte få skjuts, utan det blev taxi till starten kl 10. Då visade det sig att den var uppskjuten till kl 12, surt. Orsaken var att det knäcktes träd och grenar av all snö vilka föll ner på spåret. Satt av väntetiden inne i Ensta-stugan och drack kaffe. Det fortsatte snöa men starten blev av kl 12.
Jag körde med MT110, plastpåsar på ullstrumpona (påsarna höll ca 1 varv men det var skönt så länge det varade), skaljacka med långärmad underställströja under, långa tights med skalshorts, på huvudet kepa och skalhuvan, på händerna Extremities. Banan var inbäddad i blötsnö vilken det blev upptrampade stigar i med lerhål och stora vattenpölar. Mycket energi gick åt för att leta den ”torraste vägen” genom allt slask. Stora snösjok ramlade ner från träden längs banan och man fick en och annan slaskklump på sig.
Det snöade under ca 2 varv efter starten, kanske lite till, sedan började det lätta upp och solen orkade nästan skina igenom ibland. På kvällen var det riktigt fint väder med en strålande solnedgång. Natten var kall och klar men det blev lite dimma på sina håll. Träffade många trevliga medjoggare efter banan och vi hade alla minst ett gemensamt, vi slet denna dag. Fötterna fick ta stryk av att vara så blöta och kalla så länge, blåsor under och på tår men ändå förvånansvärt ok.
Efter varje varv blev det två ostar och ett ägg i magen, två koppar vatten dracks på vägen ut mot nästa varv under de 6 första varvningarna. Vid 4 varvet tog jag av mig skalkläderna, snubblade omkring när jag skulle ta av mig shortsen och trillade bakåt rakt över nån stackares förvaringslåda med mat som sprack. Satte då även på mig vätskebälte med en flaska nuun-citron, gott. När jag skulle ut på 7e varvet tog jag sista ägget och en halv Mc-cheeseburgare från buffén. När jag skulle ut på 8e tog jag en hel Mc-cheeseburgare och satte BD-pannlampan på kepsen.
När jag kom in för varvning efter 50 miles stod Fredrik där beredd att jogga med mig genom natten! Kändes riktigt skönt att få stöd i misären, på nått sätt någon att dela ansvaret med, ansvaret att fortsätta plåga sig tills det är klart. Dessutom hade han med sig en dubbel hamburgare med extra dressing som slank ner under de första hundra metrarna av varvet. Satte på mig riktig pannlampa med batteripacket i lilla ryggsäcken, lade även i en flaska vatten och bytte kepa mot buff. På med Bitihopjackan och gröna shorts. Det blev kallt på natten och allt slask förs till is. Farligt halt på vissa asfaltspartier och vi fick lära oss att tassa försiktigt där. Huvudet tyckte helt orationellt att det var orättvist att Fredrik hade så pigga ben, mina hade blivit löjligt ömma och sega och det var synd om honom att behöva lunka fram med mig i slow motion.
Det gick långsammare och långsammare, mest tror jag för att huvudet tyckte för synd om kroppen. Helt avgörande att Fredrik var med så han kunde dra igång tassningen efter någon gåbacke. Fick ordinerat gräddrink efter några varv vilket förmodligen fick igång mig ingen, det var ändå styvt 1300kcal. Peppningen och hejjaropen från alla vid Ensta Krog när man kom in för varvning var oerhört inspirerande. Sedan är alla löpare så snälla och peppande mot varandra ute på banan.
Rädslan för att benen skull krampa ihop eller stänga ner var påtaglig från och till sista halvan av loppet. Men det var aldrig nära på riktigt, rädslan var bara uttryck för ett svagt psyke. Benen var trötta men det fanns lite kraft kvar i dem när man vågade trycka på. Sista tre varven höll vi vig god tasstakt och det kändes som vi avslutade loppet på ett hedersamt sätt. Oerhört skönt och känslosamt att få springa den sista kilometern efter så många timmar och sedan på uppmaning från pacern spurta in i mål! Tack alla… men mest Fredrik!
Tiden:19:20:27 (placering 2)
1 kommentar