Wild Idaho Fifty Miles Endurance Run

Wild Idaho 53,4 miles i Boise State Forest vid Boiling Springs. Bodde på Boiling Springs-campingen precis vid floden. Kallt på natten och när reveljen blåstes på trombon kl 05:00 var jag redan vaken. Satte på mig racedräkten (Houdini), grå tåstrumpor, armvärmare, randiga vantar, orange solskärm med svenska flaggan, solglasögon uppe på den och de nya NB1010 på fötterna.

Hade dagen innan lämnat ”drop bags” för 1. Boiling Springs 23mi (start/mål), handflaska med Ucanpulver, liten piggdryck och extra kläder; 2. Skunk Creek Summit 31mi, engångsflaska med Ucanpulver och liten piggdryck; 3. East Mountain Lookout 38mi, engångsflaska med Ucan-pulver. Fick leta fram långbyxor och fleecemössa för att våga gå ut ur tältet och promenera till starten. Pannlampan var också på för det var mörkt. Vid starten kröp både funktionärer och löpare ihop i det stora tältet vi slagit upp dagen innan. Det var ordnat med gasolvärmare, så framför den var det extra trångt. Kul att vara det exotiska inslaget i ett startfält. Fick tips av en funktionär om Speedgoat som gick förra helgen och som han sprungit då, tydligen ett toppenarr.

Några minuter innan kl 06:00 och starten spelade RD Ben Blessing ”Star Spangled Banner” på trombonen och sedan var det dags. Kom iväg mitt i fältet av ca 40-50 pers då 50k och 50miles startade samtidigt. Några pinnade på bra men jag visste att första kilometern var mer en äventyrsbana än något annat, då Ben tipsat mig om att jag borde springa den två kvällar innan. Mycket kul, brant upp, smalt ner mellan träd och över jordvallar. Hade hela loppet varit så hade det tagit 24 h att komma runt banan. Efter den spännande startkilometern kom man ut på skogsbilvägen som leder upp till Silver Creek Saddle 4,4mi. Låg kanske 10:a när vi kom ut på vägen men där satte jag ett behagligt tempo som snart plockade placeringar.

Backen upp blir brantare och brantare och snart sprang jag jämsides med trean som var bästa tjej, Lynette Vanschoiack (hon låg 1:a i 50mi men det visste inte jag). Två snabba par ben var fortfarande framför oss, en smidig 50plussare med stavar som vi såg ibland och framför honom en rapp bergslöpare med dubbla ”handhelds”. Jag visste inte då att de båda sprang 50k. Jag tuffade på med korta steg och lämnade Lynette och passerade snart Gary Zimmerman med stavarna.

Drack en kopp vatten vid Silver Creek Saddle Aid Station och fortsatte snabbt upp mot Silver Creek Lookout där jag varit dagen innan med barnen och Mims. Francis var vakthavande ranger och skötte eldspaningen då, och han var fortfarande på plats. Jag hade lovat honom att jag borde komma upp vid 7:10 – 7:20, tror det blev 7:15. Han stod på sin utkiksplattform och var påtagligt positivt överaskad att jag var andra joggare som kom upp till toppen. Jag låg några minuter efter Mark Austin som var på väg ner när jag kom upp där man började se utkikstornet.

WIFMER utsikt

Försökte hitta ett lagom avslappnat nedförsrull men jag var tvungen att bromsa lite för mycket. Mötte Gary ca 4 min efter att jag lämnat toppen, strax därefter Lynette och sedan en klunga löpare efter ca 6min. Tog inget vid SC Saddle AS utan slank direkt ner på ATV-stigen. Smal, ringlande och böljande crossbana. Kul och inte för brant. Mötte Mark på väg upp med raska steg. Kom ut på en skogsbilsväg efter några kilometer. Där satt en skylt med ”Turn Around” i stora bokstäver som förvirrade lite. Under stod lite oklart med små bokstäver ”50mi continue”. Så jag sprang ner för jeepvägen till botten på dalen, där den bemannade stationen var. Här fanns bara vatten men det såg jag fram emot. Fanns dock inga muggar utan man skulle ha egen flaska eller den lilla fjantiga mjukplastmuggen man fått i sin goddiebag. Jag fick jogga upp igen utan dricka.

Mötte Andy Owens som nu var närmast bakom och sedan Lynette. Ingen annan hade hunnit ner till jeepvägen och vändningen utom Mark, som var först och Gary som jag kom ikapp igen uppe på bergsryggen vid AS. Men han skulle ner och jag skulle ju upp till Francis igen. Tog en kopp vatten och frågade om det var en kille framför mig för att få det bekräftat. Fick svaret att så var det. Jag tänkte att Mark måste ha flugit eller vänt för tidigt nere i dalen. Men farbrorn på AS hade fel, jag ledde loppet och Mark var på väg ner till Boiling Springs. Det visste jag inte utan väntade hela tiden på att jag skull möta honom i backen där jag tuffade uppåt för andra gången. Mötte dock Mike Blessing, som var på väg ner, vid bommen som var ca 2 km från toppen och han verkade först förvånad över att möta mig och inte Mark, men sen kom han på att ”Mark springer ju 50k i år”. Alltså bekräftad ledarposition.

Mestadels gick vägen här på bergets skuggsida men uppe mot toppen slingrade den sig över kammen så man kunde känna vad solen tänkte bjuda på senare under dagen. Det var lite läskigt. Men än var det bra löparklimat och allt kändes finemang. Hade fått rulla av mig armvärmarna och stoppa vantarna i tröjfickan vid första passering på Saddle AS. Pinkade i farten. Såg ingen Francis när jag joggade runt vändplanen uppe vid lookouten andra gången och vände ner igen. Var spänd på var de andra löparna var och vilka det var.

Mötte först Andy med glada tillrop och sedan Lynette. Stannade inte vid Saddle AS utan slank ner på jeepvägen och de 7km till start/mål i Boiling Springsdalen. Tuffade på 4:10-4:20 med broms. Lättare när det var lagom utförslut. Kom ikapp flera ur 50k gänget. Nere vid Boiling Springs AS var det hög stämning och John kom direkt till undsättning och assisterade mig. Plockade min efterlängtade handhållna flaska ur dropbagen, fyllde med svalt vatten (redan laddad med Ucan-pulver) medan jag drack den lilla energishoten som jag köpt på Walmart. Hittade supergod knaperstekt bacon och avocadobitar på bordet som jag goffade munnen full med.

Ben hojtade ”is the speed enough for you Steen”? Han antydde därigenom att jag gick ut lite för hårt… Jag svarade kvickt att ”if you wanted speed you should have invited another Swede”. Allmän munterhet spred sig och jag lämnade baslägret med ”you go! Speed Swede” hojtandes efter mig från alla möjliga håll. Nu skulle den ”läskiga” delen av banan börja.

Över bron förbi vår campingplats, men där stod ingen familjehejarklack, för jag var ca 30 min före estimerad passage. Ropade efter Mimmi ett par gånger men de hann aldrig fram. Upp i skogen. Började snart bli brant. Första gåbacken. Började tassa på så fort det var vanlig lutning men en hel del var för brant. Ganska snart tog motluten slut och det började rulla utför på smala fina stigar. Jag blev förvånad för det kom jag inte ihåg från banprofilen.

Efter några kilometer kom man ut på en något bredare ATV-stig som kändes ganska platt men den segade sig upp mot Wetfoot AS som låg 5,1mi från Boiling Springs AS. Där fyllde jag vattenflaskan som jag redan ploppat en Nuun-tablett i. Frågade om avståndet till nästa AS och fick svaret ”2,5miles, men det är uppåt”. Det var det. Direkt smal brant stig med mjuk lös sand. Gick på men blev löjligt andfådd. Var det något ställe som lutade mindre så joggade jag igång men det var inte många steg innan det blev för brant igen.

Hade slarvat med förstudierna och missat att det var denna sträcka som var ”bestigningen”. Mötte snart Mark som var på väg ner i stormande stil. Han stannade när vi möttes och vi skakade hand och lyckönskade varandra. Jag fick en ”you are tearing it up man” innan han försvann ner i ett dammoln. Trodde att de jobbigaste branterna skulle finnas på vägen upp mot Wetfoot AS. Men det här kändes ok i alla fall, för sedan skulle man ju komma upp på kammen! Och där få jogga den, enligt Mark, löpbara ”berg- och dalbanan” som ledde upp till East Mountain Lookout. Detta informerade han mig om i bajjamajjakön på morgonen innan start. Jag var nyfiken på kammen och han berättade att, visserligen hade han inte kunnat ta ett löpsteg på vägen ut till East Moutain, men väl där fick han sitta ner och äta, så på tillbakavägen gick det att springa. Jag tog denna information som om det var löpbart hela vägen. Det var det inte.

Men först kom jag upp ur den branta stigen, upp på bergsryggen. Då pekade banmarkeringen ner över i nästa dal till Skunk Creek AS. Det var ca 500m snirklig brant och dammig ATV-stig nerför bergets motsatta sida. Men där nere var en superlyxig AS med hjälpsam bemanning. Fick hjälp att ladda flaskan med Ucan-pulvret från dropbagen, hade även en till miniflaska med energishot som jag gulpade i mig. De hade wraps, pannkakor, kall frukt, godis, chips, nötter, mackor och attityden ”we’ll even cook you something, what do you wan’t?” Jag tog lite apelsin, iskall vattenmelon, chokladdoppade kaffebönor och en näve nötter innan jag tuffade upp för stigen igen. Lätt att bli kvar en stund vid sådana smörgåsbord.

Väl uppe på ryggen igen så ville jag jogga. Gick inte. För brant. Andades ytligt och hade tokpuls bara av att gå. Men då var det bara att gå. Tyckte att ”berg- och dalbanan” bjöd på väldigt få utförsbackar och de som bjöds var för branta för att vara något att längta efter. Sträckan från Skunk Creek AS var ca 11 km upp till East Mountain AS, men det fanns ett par vattendunkar utställda efter ca 4km. Hade, när jag nådde dem, druckit ur så det var välkommet med påfyllning. Fick nu även pinka andra och sista gången på loppet.

Det var varmt men inte obehagligt uppe på bergsryggen. Ibland skymtade men toppar längre fram, klassiskt önsketänkande om att ”hoppas att just den där är den sista”. Det är det sällan. Efter en liten evighet av gå i branta motlut och stappeljogga i branta utförsrännor nåde jag jeepvägen som leder upp sista biten till East Mountain Lookout AS. Då kom en liten karavan med fyrhjulingar. Chaufförerna ville prata lite käckt med mig så jag fick ett härligt dammoln att lunka i en stund. Det gulligaste var att en herre sa ”jag kör iväg långsamt så du slipper dammet” Då fick jag damm lite längre istället… Men de gjorde inget för allihop var på toppen sedan och tjoade och hejade på.

Även här en superfin aid station. Hade min sista Ucan-dos här. Fick hjälp att fylla flaskan med pulver, is och vatten. Tuggade melon, lite chips och ville så barnsligt gärna även dricka iskall Cola. Så det gjorde jag. En kopp iskall Cola och en kopp iskall Ginger Ale. Då blev magen sur och jag blev nog grå, för killen frågade om jag ville sitta en stund. Nej! ”Alltså jag tänkte inte låta dig sitta länge, bara några minuter, sedan hade jag sparkat dig utför berget…” Han var snäll.

Jag joggade iväg och hade min klocka på ca 12:55 när jag lämnade. Mötte Andy med löjligt pigg stil på väg upp 13:08. Vi stannade och pratade lite och han frågade hur långt det var till toppen. Jag sa att jag hållit på i ca 13 min därifrån så det borde ta närmare 20 för honom att komma upp (det tog 18). Han hojtade ”vi ses i mål” och jag tänkte att nu måste jag hålla undan, killen kommer. Mådde illa av kolsyran i kanske 10 minuter, sedan var det bra. Det gick att springa nu. Ganska mycket faktiskt, i alla fall fram till vattendunkarna men sedan blev det branta för brant.

Kilometrarna segade sig fram men jag mötte nu flera andra löpare och det styr ju alltid upp stilen. Till slut mötte jag även John som var ute på nått uppdrag, oklart vad. Han sprang fort och verkade glad. Han sa en massa men jag fattade inget. Till slut hörde jag mellan träden att han skrek, ”Skunk Creek is on the other side of the next climb”. Och det var det! Tog där mer melon, lite chips och kaffechokladbönor. Fyllde vatten och is. Och klättrade upp till kammen igen. Och ner för den superbrantasmala stigen.

Var orolig för att benen inte skulle vilja leka längre men det gick förvånansvärt bra. Fegade dock lite på grund av positionen i loppet och även för framtida lopp. Men ändock bra fart nerför. Sladdade till och med ibland. Blev ändå trött i nerförsbenen innan Wetfoot AS. Varmare och varmare ju längre ner man kom… Kände att det hade gått bra fram hit så att förstaplatsen kändes ganska trygg. Längtade efter mer iskall Cola. Kom nerbrakande på AS:en och frågade har ni Cola, ja, ingen aktivitet, har ni is, ja, ingen aktivitet, det var mer self service på denna station… Tog ett halvt glas Cola och fyllde vattenflaskan med vatten och is. Magen var full av vätska så det var mest kylan man behövde.

Sprang iväg och upptäckte att det här var en lättsprungen svag utförslöpa i ett par kilometer. Men varmt. Sprutade huvudet med det iskalla vattnet och lite på tröjan. Då blev den tung och jag fick direkt skavsår på bröstvårtorna. Sedan började det gå uppför. Det hade jag glömt. Mycket uppför. Och solen stekte ner i dalen. Jag tänkte på Otto i öknen och hur jag tjatat på honom att öka när eget huvud och kropp redan tydligt berättar att det är stört omöjligt. Det funkade inte på mig själv. Fick ömkligt nog ta till gåpauser även i löjligt svaga motlut. Isen hade smält och vattnet var inte tillräckligt kallt och jag var för varm och solen för varm och stigen för dammig och backen för lång och världen var orättvis…

bada WIFMER

Äntligen vände stigen brant nedåt och jag hade max två kilometer kvar. Återigen förvånad över hur bra benen var, nu var det även skuggigare bland höga barrträd. Kom ut på vägen innan campingen, tömde det sista ur flaskan på marken och förberedde mig på målgång. Barnen och Mims stod på bron, jag fick en svensk flagga i handen och kunde springa in under målportalen! Glad! Kramade Ben och tackade för ett finfint arrangemang. Slängde mig i floden med kläder och skor, låg där en bra stund och blev sköljd från dammet och kyld från hettan. Stannade för att vänta in Andy, sedan körde vi Jeepen mot nya äventyr.

WIFMER mål