Tidsultra

Bislett 24h 2013

Jag fick till en bra uppstart i träningen efter Sparta, nytt pers på Hässlebyloppet och sedan en bra löpning i Honkong trots pallbom pga orientringsmiss. Fick en magåkomma som gav toabesök och feber under två dagar i näst sista volymveckan. Det kändes inte så bra mentalt men kroppen var rätt sliten vid det laget, så det var nog egentligen lite nyttigt med ”vila”. Kom sedan igång bra igen och körde några 50km dagar. Många tröga nattpass. Sista veckan trappade jag ner vilket kändes riktigt befriande. Inga riktiga skavanker men nått knas i V fot. Kunde inte knipa med tårna. Lite hälsena H som vanligt. Ville så gärna leverera >240km.

Robban undrade om han fick följa med till Oslo så jag bokade även åt honom på Norwegian och Thon Gyldenlöve. Flög 16:30 planet. Hade hyrbil. Dyrt med parkeringsgarage! 230NOK/dygn men vi hittade P på gatan. Middag på nått BigHorn-ställe där vi mötte upp Sonny, Leyla, Mia, Silvio, Coyntha och Göran som redan ätit klart när vi kom. Åt Burgare. Sedan gick vi förbi BK och jag tog en burgare till. På rummet hade Mims lagt en Bollinger på kylning så den drog vi i oss när jag plitade ner några spretiga instruktioner inför racet. Somnade ok och sov gott. Upp, dusch och frulle. Ingen bacon men några ägg, leverpastej och smörgåsskinka. En kopp kaffe och ett par glas vatten. Checkade ut och åkte bilen till Bislett. Mimmi och Robban letade parkering medan jag gick in och hämtade nummerlapp och hittade supportplatsen som Sonny varit där och bokat åt mig kvällen innan. Helge var i full sjå att klä sig i Julmiddagskostym medan han talade med NRK-kameran. Jag blev också lite intervjuad, sa att jag tänkte springa 240. Lekte lite med blodtrycksmätaren och blodsockermätaren. Henrik P, Christer T, Sonny och jag blev mätta. Dock missade vi att mäta i slutet av tävlingen så det var bra med det…

Ville verkligen få komma igång så tiden skulle börja ticka. Ville få det hela överstökat. Ställde mig inte längst fram i starten. När vi kom iväg så försökte jag hitta varvtider kring 3:05 till 3:10. Körde med stoppuret ibland för att kolla farten. Glömde dock ganska ofta att jag höll på att ta tid och kom på det flera varv senare. Men när jag fick till tidtagningen på ett varv verkade farten vara lagom. Norrmännen flög fram. Det bådade gott.

Hade ett supporterbord med så mycket stab så jag var helt lugn. Mimmi, Robban, Clare, Micke, Mia, Leyla mlf. Rune var där. Mimmi och Robban skötte min lagning exemplariskt. Jag sa till något varv innan vad jag ville ha. Sedan fick jag det i handen. Lät mycket törsten styra. Försökte även känna energidippar men tror att där gick jag mer på hur långtråkigt det var och på klockan.

Började med Ucan i handhållen UD-flaska efter några mil. Tömde flarran på ett varv. Varvade sedan mellan yoghurt med honung och återhämtningsdryck på minitetra. Åt en liten klick köttsås från arrangörsbordet. Drack mitt medhavda Icavatten. Malde på. Upp till 100miles gick det ok. Sedan började jag tappa sugen. Hade ingen bra hjärna. Tror boken störde också. Lyssnade på Jan Guillous trea. Rätt kasst att lyssna på bok. Störs av högtalarna, egna tankar och okoncentration blir ett faktum.

Råkade komma åt en knapp så jag tappade bort mig bland kapitlena då jag försökte få bort lite skav som hade börjat bildas av ipoden. Hittade inte tillbaka till där jag var i boken så jag slet av spektaklet och lämnade in det i supporten. Fick sedan en annan spelare med min musik. Funkade bättre och jag vred på hög volym för att slippa höra det osammanhängande skvalet från Bisletts trötta högtalare. Fick då igång lite bättre jogging.

Sprang i några omgångar under dygnet med Andreas. Skönt med sällskap. Men på natten när jag var mentalt osugen på allt var jag inget roligt sällskap. Andreas var glad ändå. När vi passerade Micke efter ca 19h sa han till Andreas att han behövde öka. Jag blev ledsen för Andreas skull, och för min. Det kändes orättvist och hopplöst. Våra mål var så långt borta. Men Andreas gav det ett tappert försök.

Trodde att alla landslagsnorrmän skulle krokna efter femton timmar för de hade öppnat så hårt. Men BT var som ett djur och bet ihop. När jag började varav honom så ökade han och vi slog följe ett tag. Jag fick än större respekt för honom efter detta Bislett. Även Per, Peter och Gjermund var fantastiska som kunde hålla ihop kroppar och huvuden efter den aggressiva öppningen och ändå prestera grymma resultat. Andreas fick det riktigt svårt efter 20 timmer. Han hade haft magproblem som klarats av tidigare och återuppstått men nu var det gonatt. Han bet ihop stenhårt och klämde in ca 225k. Sonny sällskapade honom sista timmarna. Annika drämde till med över ca 215k! Kristina över 200k!

När det var ett par timmar kvar låg jag med BT och han bogserade mig. Han sa att han skulle hjälpa mig över 240. Jag var bara tacksam och tog ryggen han erbjöd. Vi hade lite bättre fart nu än under natten. Dagsljuset gör alltid sitt. När det var knappt 1 h kvar frågade Micke om jag ville veta något om hur jag låg till. Jag svarade jakande och han berättade då att om jag låg på så skulle jag kunna ta Reimas PB. Jag ökade lite och kände att det borde gå. Låg så i några varv innan Rune hojtade att jag skulle springa för fullt. Det kommer att kännas bättre, det vet du, sa han. Jag la i en växel till och visst är det skönare att avsluta i lite löparstil.

Det gick att pressa ut 24 mil ur kroppen men det var verkligen tufft för huvudet. Inte mycket marginal och sådant tär hårt på psyket. Särskilt de sista 6 timmarna. Det gnager sig in otrevligt och giftigt tvivel som drar ner prestandan. En riktig hjärna hade utnyttjat de 6 timmarna till att använda benen till att jaga längre och givetvis förstaplatsen. Nu valde jag att inte tävla eller jaga. Det blev ingen riktig glädje efter slutsignalen. Ville att 24 mil skulle vara lättare än var det var. Kände bara att det var skönt att ha gjort det och att jag inte ville mer.

Hade valt att använda oanvända ”snygga” skor, New Balance Minimus Tatoo special edition cross training. Men de gav tryckskador ovanpå fötterna och på höger vrist. Ville inte byta då jag upptäckte det, då ca 6 h kvar, misstänkte även att det fanns blåsor under V fot också, så jag lät allt sitta på. Svårt svaga och onda fötter. Ont i alla nerver i benen som vanligt några timmar efteråt. Plågsam flygresa. Men fötterna var riktigt illa i senor på ovansidan och i mellanfotsben.

Funderade mycket på hur långt jag ville satsa på att springa innan loppet men beslöt att ”bara” ta mig över 240 gränsen. Där hade jag tur. Övertro på min egen förmåga och på tok för dålig respekt för distanserna kunde lätt ha stjälpt mig återigen. Nu vet jag bättre.

Kom 2:a med 242 401 meter.

Var urlakad i kropp och själ veckan efter loppet. Ville inte springa. Hade lite förkylningstendenser men inget bröt ut. Riktigt långa tunga lopp tar stora tuggor ur löparpassionen. Man måste akta sig för att springa för många sådana…

 

Steenbergen 24H (VM fast jag tävlade i öppen klass)- Satsade hårt men det gick snett

Flög till Bryssel tidigt på torsdagsmorgonen med mamma och Brigitta. Hade packat stora gummisäcken med två campingstolar och ett liggunderlag till supportteamet. Mycket löparkläder och skor till mig. Det finaste var två nya Houdini-tröjor och ett par snabba shorts som hade blivit tryckta hos Södermalms Snabbkopiering dagen innan. Med på planet var flera ur svenska troppen samt Maria och Martin med barnen. De skulle hälsa på kompisar i Holland så de blev snabbt inbjudna till Steenbergen för att titta på lite ultramisär.

Plockade upp en hyrbil och körde in till stan för lite sight-seeing. Åt musslor och gris på en bra turistrestaurang som Emil tipsade om, kikade på Manneken Pis, gothiska torn och åkte en timmes taklös buss med taket på, för det var kallt. Då sov jag mest. Sedan norrut in i Holland och till Sint-Maartensdijk där vi bokat ett stort rum. Hittade hotellet efter två frågningar, detta trots gps och att det låg mitt på bytorget. Det syntes helt enkelt inte. Efter ett tappert försök till middagsutflykt vid havet, där vi bara fann en stenläggningsmaskin och en båthamn utan restaurang, tog vi en middag på hotellet. Sedan en liten kvällsjogg.

På fredagen blev det frukostfix på rummet efter ett par förvirrade shoppingturer till arga Spar och lite gladare Lidel. Cash is king, inga utländska kort tack. Baconröra med grädde, ägg, tomat och lök. Också några kokta förstås. På dan drog vi på utflykt till Steenbergen där vi försökte hämta nummerlapp samt titta till banan och depåzonen. Nummerlappar fick man först hämta på tävlingsdagen. Gick sedan lite på stan och träffade Roy Pirrung och Chisholm Deupree. Försökte handla tumvantar, för jag hade lämnat dem i Sverige med vintern trodde jag, men de behövdes även här. Dock fanns inga att uppbringa. Fick åka till en sportaffär i Bergen op Zoom där det fanns tummisar, och hos Media Markt, vägg i vägg, en ipod shuffle, då jag glömt bägge minisarna hemma… Tog en inte så svår omelettlunch på ett världshus och åkte sedan tillbaka till Steenbergen för att spana in flaggparaden och VM-invigningen. Det var kallt men de hade öl till mamma och Birgitta som jag fick smaka lite av. Sedan hem till hotellet. Köpte kött hos slaktaren och byggde en middag. Sedan packades alla tävlingspåsar och vi kröp till kojs. Sov dåligt för jag tyckte det skulle bli så spännande.

Morgonen kom grå med regn och blåst. En likadan baconröra till frukost, sedan utcheck och inpack i bilen. Handlade lite vatten på Lidel innan vi for till Steenbergen. Parkade i depåzonen för att ha bilen som ”supporttält”. Hämtade nummerlappar och chip i gympahallen. Mumsade ett par kokta ägg och lite skinka vid bilen som lunch innan det var dags att sälla upp i startfållan. Joggade iväg med shorts, kortärmad röd under kortärmad ny orange samt Mimmis armvärmare och de nya tummisarna. På huvudet en orange skärm med dit-trocklad svensk flagga.

Kul att springa, kroppen var bra, huvudet var bra, banan var bra (dock lite sne och kurvig), löparna omkring mig var bra, solen kom fram (men vinden ven på), speakersgubbar som surrade på bra och spred sin svada runt banan via struthögtalare uppsatta i lyktstolparna, inget var tokigt. Fick bubbelvatten små handhelds att suga i mig efter några varv, sedan något ägg, grädde och superstarch om vartannat. Magen höll super och jag kissade ungefär var tredje mil i början. Sprang med gps och höll mellan 5-5.20 min per km. För att det gick lätt och för jag ville och för jag hoppades (trodde) att jag kunde. Men det satte benen stopp för. Fick ont i handleden av klockan efter ca 6 h, någon slags tryck och kylskada. Fick även tryckskada på ovansidan foten av chipet efter ca 18h. Bytte snabbt till Scetchers. Kanske var det efter 10h jag förstod att natten skulle bli ohyggligt lång. Jag vet att vid 12h så var det stumma stumpar jag sprang med.

Persade på 100km, 12h och 100miles. Inbillade mig dock hela loppet att huvudet var bra. Men det kan det inte ha varit förstår jag nu efteråt. Jag försökte aldrig att komma igen ju. Men jag var ändå på något sätt glad över att huvudet var bra? Det var inte bra! Men ok, benen var inte heller bra, de var trötta och sköra. På natten började det regna svårt och allt blev dyblött och jag fick frossa. Hoppade in i bilen för att byta till långärmat under regnjackan och sätta på mig svärmorsshortsen. Fick även en plastponcho över hela härligheten och en fleecemössa på toppen. Gick inte att byta kläder utan hjälp, svåra skakningar och ingen känsel. Tog det, för sekunden, oerhört sköna, men löjligt veka beslutet att sitta kvar i bilen resten av natten, allt var ju ändå kört. Men ryckte bort tanken på något oförklarligt sätt och steg ut i regnet och upp på banan direkt istället. Stapplade vidare mot gryningen. Funkisarna försökte tända hundratals ljus i glasburkar längs banan men allt slocknade i ovädret. Vissa partier var ganska mörka. Annikas familj hade byggt ett svenskläger efter halva varvet, det livade upp i mörkret. Svenskarna på banan livade upp, Svenskarna i depån livade upp, Norrmännen livade upp, Franska supporterklubben livade upp, Robbie livade upp, publiken i varvningen livade upp, många livade upp. Inte jag. Men den kom till sist som den brukar, gryningen, dock sakta.

Försökte inte springa på en enda gång! Var rädd för kroppens skörhet tror jag. Fick slut på grädde. Ville inte dricka mer superstarch. Började kissa oftare, helt färglöst. Fick lite ostbitar och nötter ibland. Tiden gick för sakta, jag saktade ner för att tiden skulle gå fortare. Pajas. Solen kom och det blev skönt. Allt torkade. Trodde tillslut att det bara var en timme kvar. Så skönt! Hade räknat fel, det var två. Jag ville bara att det skulle ta slut. Maria och Martin kom när det var någon halvtimme kvar. Jag blev glad, sprang ett varv och då hade de ställt sig vid mamma och Birgitta. Stannade och kramade om dem för jag var klar nu. Men då ropade de i högtalarna att det fanns 11 min att springa på. Precis lagom för de 2200m som saknades till PB. Jag drog en jogg och klarade det. Då kände jag att kroppen inte var så svag. Fick en stol, en Heineken och några kramar. Allt som behövs. Ville nog aldrig springa mer just då. Men det gick över.

Fick stöd av Maria och Martin till duschen. Träffade där en duktig tysk som tyckte att jag skulle vara mer försiktig och ödmjuk gentemot 24h-lopp. Jag kan bara hålla med.

Fick massage av en snäll farbror innan mamma och Birgitta väl kom. Började bli nervös för att de kommit bort. De hade packat, fått starta bilen med startkablar, då batteriet hade dragit ur på natten och Martin hade fått byta till reservdäck då vi fått pyspunka. Nu for vi till Bryssel, stannde för att panikpinka på motorvägen, åt en bit flygplatsmat och somnade sedan på planet hem. Bra äventyr i Holland! Besviken men på nått sätt glad.

 

Bislett 24h 2012

Flög till Oslo med Mimmi och hade bokat på hotell Gyldenløve. Checkade in vid 7-tiden på fredagskvällen. Gick ut i kylan och försökte hitta kött och sås men restaurangerna var fullbesatta. Det blev Burger King, några hamburgare och en kycklingsallad. Sedan ett glas rosa Champagne på hotellet till en kul norsk TV-show, ”Ylvis”. Sov gott men vaknade lite för tidigt. Hotellfrukost utan bacon!? Mycket ägg och lax istället. Fyllde Mimmis väska med kokta ägg.

Promenerade till Bislett vid 9. Plockade ut nummerlapp och hittade en ”bordsplats” bredvid Frida att ha förnödenheterna på. Tävlingsdress var Teqniontröjan, Dynafitshorts, Samlinkallingar, racebelt, tåstrumpor och blåa Hattoris. Startnummer 39.

Skönt när starten äntligen gick kl10. Kändes bra i kroppen och joggade iväg med sikte på ca 125 km efter 12h. Försökte lura huvudet att jag ville att tiden skulle gå sakta så att man hinner långt. Det luret funkade inte på andra halvan av loppet…

Allt gick ganska bra och det fanns inget som kändes konstigt eller fel. Ville gå på toa tidigt men fick hitta på en regel att man måste springa minst ett maraton innan första toabesöket. Sedan blev det oftare, då det lätt blir en liten lugn och stilla oas i löpmonotonin, sittkissa, tvätta händer och ansikte och så ut igen.

Mimmi var på stan en stund under lördagen och handlade grädde och mat. Det var mycket tryggare när hon var på sin post även om jag inte behövde något. Vi hade med oss 5 st 0,5l flaskor smaksatt Ramlösa från Sverige. Det var toppen! Mimmi handlade sedan mer norskt smaksatt ”vatten” men det är sötat och alls inte lika gott. Hade även Nuun men drack inte mycket sånt. Försökte dricka 0,5l i timmen men vet inte om det blev så riktigt. Sent på natten började jag ta en mugg cola då och då vilket kändes bra och bubbligt.

Det var blandad temperatur längs varvet i korridoren eftersom en stor jalusidörr mot ett garage stod öppen och vid den passeringen var det väl -5, resten av varvet var mer +20. Under första timmarna var de skönt att springa förbi köldhålet men senare under loppet blev det mer som ett dopp i en isvak varje varv.

Upptäckte kring kl 01 att det var något brunt i urinen, tyckte mig komma ihåg att jag läst om något sådant fenomen i ultrasammanhang. Mindes även från den texten att det inte var ”farligt”. Passade likväl på att fråga Rune om han hade något tips eller tricks för att rätta till detta. Han trodde på mer kolhydrater så jag tog lite cola fick en voffla. Drack även lite mer. Symptomen fortsatte dock hela loppet igenom (och några timmar efteråt) men var inget som hindrade fysiskt. Jag fortsate bli kissnödig med jämna mellanrum.

Drack 3 dl grädde vid ca kl 18, 3 dl grädde vid ca kl 23:30 och 3 dl grädde vid ca kl 03. Åt 5 ägg men säkert 4 av dem under de första 12 timmarna. Grädden is da shit. Hade även med nötter och mandlar, gott men svårt, torrt och fnasigt att äta.

Arrangemanget bjöd på kycklingsoppa med ris (åt en mugg, ingen höjdare), köttsås och pasta (åt en liten klick kött i en mugg), voffla (blev ordinerad en med sylt), glasspinne (gott med glass!), tomatsoppa (åt en mugg), några smågodisar sista timmen…

Mimmi var grym. Under natten stod hon upp i stort sett hela tiden och vid varje varvning fick jag ett härligt leende, ett dansmove och en liten mental knuff. Hon försökte truga i mig det ena och det andra men jag ville inte ha så mycket annat än vatten och näsdukar.

Fick ont på ovansidan av högerfoten efter kanske halva tiden. Kom fort och blev snabbt illa, från förnimmelse till ont på 2 varv. Som ett tryck från en för hårt snörd sko. Men det var nog bara ett veck på strumpan för Hattorina var inte spända alls. Bytte till Vartical K och färska tåstrumpor men kände direkt att det inte gick lika bra. Bytte tillbaka efter kanske 3 varv. Testade även några varv med NBMT00 men det var inte heller lika bra. Tillbaka till Hattori och det var sedan perfekt hela vägen hem.

Tog inga pauser utan rörde mig framåt hela dygnet utom under toabesöken och skobytena. Toabesök tog mellan 2 och 3 min med hela ritualen, från bana tillbaka till bana. Skobyte tog under 1 min med Mimmi som pit crew.

Kände nog för första gången att kroppen hade vad som krävdes. Träningen hade varit riktigt bra och jobbig. Skulle dock ha behövt hårdare huvud och kanske yttre pådrivning för att nå längre och verkligen utnyttjat den positiva känslan i kroppen. Ömkade mig lite och gav mig själv belöningar genom att spendera ”sparad” tid från första halvan till att kunna springa långsamt utan för mycket plåga under andra halvan. Detta istället för att pressa på och komma längre. Huvudet sa att jag skulle bli nöjd ändå med sträckor över 220. Det skulle duga. Lite fegt. Det blev på så sätt ett någorlunda kontrollerat lopp. ”You can do nothing at any game with a party who pipes his eye.”

Summasumarum, jätteskönt att det gick så bra med både förberedelse och genomförande! Kom 3:a med 224 612 m.

Jag kommer alltid att beundra alla deltagare som ställer sig på startlinjen i dessa lopp. Modet att våga uppsöka sin egen gräns och oförmåga är precis det, genuint modigt. Jag kände ifjol vid Bislett, och jag kände nu igen, mig hedrad över att få tillhöra en sådan skara.

 

Skövde Ultrafestival 2012

Skövde Ultrafestival 24-26/8. Anmälde mig på torsdagskvällen efter att ha kollat med Reima att det gick bra. Tog ett morgontåg till Skövde och mumsade där en hamburgare med x-tra kött utan bröd på Doncen. Sedan promenad med stora svarta gummisäcken på ryggen till Södermalms IP (bra namn, typ hemmabana!) Hade packat tre par skor, många tights, shorts, tröjor, jackor, mössor, vantar och regnställ. Hade även med liggunderlag och sovsäck. På promenaden passerade jag Willys där jag köpte två st 3dl gräddburkar och en påse BabyBellostar. Hade packat en burk med 8 kokta ägg.

Byggde ett litet läger på golvet i ett omklädningsrum och hämtade ut chip och nummerlapp. Fick nr 114! Det var fint väder och det blev Norrönashorts och röda t-shirten till start. Tåstrumpor och NBMT20. Start vid kl 12 tillsammans med 24h löparna. Kul med många kompisar på banan. Tassade på utan att kolla fart, ville bara att det skulle kännas bra. Hade lite känning i hälsenan första timmarna men den domnade bort sedan. Senan var därefter svullen hela loppet men inte alls särskilt illa och den gjorde inte ont. Det var varmt och man fick lov att tänka på att dricka mycket. Hade bara med mig en flaska men fick hjälp av Kristina att fylla den då och då. Kristina handlade även mer grädde till mig, 4 x 3 dl, då jag bunkrat på tok för snålt. Försökte mest använda den suveräna ”allmänna” supporten. Det blev mycket vatten och jordnötter. Så småningom även godis, cola och kaffe.

Första maten som serverades var lasagne så det hoppade jag över och tryckte ägg och grädde istället. Natten gick bra men det var givetvis jätteskönt när det började ljusna. Bytte skor efter ca 16 h till La Sportiva Vertical K och till vanliga strumpor och tejpade tår. Tyckte nämligen att det plötsligt kändes olustigt ”odämpat” för trampdynorna i MT. Började lyssna på musik i lurar men det blev snabbt en ljudbok som sedan räckte resten av tiden, funkade riktigt bra. Tryckte de sista äggen på förmiddagen. När 24h löparna var klara med sin prestation kändes det onekligen lite orättvist att man skulle fortsätta lika länge till. Efter första dygnet kändes det dock oförskämt bra och jag gav mig själv en present i form av en lång sovstund när jag passerat en liten bit över 200km. Sov nog i 3 h eller så och var rädd för hur segt det skulle vara att starta upp igen men det gick väldigt bra. Vilan hade faktiskt laddat batterierna lite.

Tog en till ”sovvila” på liggunderlaget vid 23-tiden på lördagen, det gick inte att somna, men jag låg nog i 45 min. Sedan var det nattpasset som förhoppningsvis skulle göra att man kom nära 300km. Åt några ostar och drack grädde. Fick hela tiden glada tillrop och support av Kristina, Carina och Maria. Bytte skor framåt morgonen då det börjat bli för mycket blåsor och blånaglar på tårna. Oerhört skönt med NBMT00 4E! När jag äntligen nådde 300km och sträckte armarna över huvudet så blev det svårt med motivationen. Fick dock mycket pepp av alla runtomkring. Tänkte att jag skulle prova på att springa en stund, mest för att jag hade tröttnat på att lufsa, hade 12 km till svenska tredjetiden. Oförskämt bra ben och farten var ganska bra, tog 10km på 46 min inklusive ett sittstopp där blåsor punkterades på foten. Sprang ordentligt i ungefär en timme men kände då att knän och vrister kändes sköra.

Nu var jag mentalt klar men det var såklart mycket tid kvar, typiskt, så det var tur att Kristina tjatade på mig så att jag i alla fall rörde mig framåt på banan. Som vanligt blir jag oerhört stolt och lite rörd över att få vara med ett gäng sådana här tokar som klarar att plåga sig på detta sätt under så lång tid och ändå ha glimten i ögat. Kul att det var många olika lopp som pågick under de två dygnen så det hände nya grejer på arenan. Soligt och varmt på fredag och lördag, några skurar och grått på söndag. En fantastisk upplevelse med så många härliga människor, både på och bredvid banan. Två tummar upp men inget man gör varje helg dock! Till nästa gång: mycket mera mat samt ett tydligt mål!

Kom 3:a med 33,5 mil.

Det dröjde ca 1 månad innan jag tyckte det var kul att springa igen…

 

Bislett 24h 2011

Flög till Oslo och sov på Thon Hotel Gyldenlöve med farsan. Tog 1kg bacon och ägg till frukost. Smugglade ner 5 kokta ägg i fickan och gick till Bislett. Satte upp basläger bakom speakerbåset vilket var klantigt då det blev onödigt svårt att kommunicera och kliva av och på banan mm.

Vi hade varsin campingstol men jag fick aldrig sitta i min. Jag hade på mig Teqniontröja, korta tights, japanpapanfingerstrumpor och Hattori (lite svåra att fästa LF taggarna på). Satte på mig pulsbandet och bestämde att aldrig gå över 140. En klocka som bara visade puls på höger och en vanlig klocka som bara visade dygnstid på vänster. Upptäckte direkt att det blev en mycket långsam jogg vilket efter några timmar började sätta sig i vristerna. Aj.
Lilla ”backen” drog upp pulsen farligt nära uppsatt gräns. Bad pappa gå ut och handla Big king XXL till kl 20 för att ha ytterligare ett delmål. Andra mål att se fram emot var varvriktningsvändningarna efter 8 och 16h. Kl 15 serverades det stekt köttfärs med lök, supergott. Lite innan den egenutropade matpausen kl 20 kom en önskelåt från Johard vilket gjorde att jag var tvungen att springa i skönt tempo och skita i pulsregeln en stund.
Sedan tillbaka med preussisk disciplin på sub 140bpm. Tillslut hade det gått 10h och det blev äntligen liggande middag med hårdlindning av benen á la Pontus kickboxingsteknik. S_tanont! Burgare utan bröd i skål slank ner lätt! Skorna lite för små vilket började ge blåsor på spetsen av lilltårna. Körde dock Hattori några timmar till men sprang sedan in och fick hjälp av farsan och Reima att byta till Newton.
Ropade ut farsan kontinuerligt då och då att serva med kokta ägg, babybellostar och mineraldricka (röd saft). Liggande middag nr 2 intogs efter 14 timmar, en likadan Big King XXL utan bröd. Pappa klippte upp Newton så lilltårna fick hänga utanför. Mycket skönare. Han maserade benen och knådade in ormsalva och kylgel. Hela tiden var det konstigt nog mycket skönare att springa än att gå även om man inbillade sig att det skulle göra fasligt ont att börja springa varje gång man gick.
Mycket hälsningar trillade in vilket gjorde oerhörd skillnad för orken. Vissa låtar som spelades gav också psyket en oerhörd boost. Starkast blev Kentas ”just idag är jag stark” som jag var tvungen att släppa pulsregeln till och även skråla ut med stockande röst.
Efter 18 timmar blev det liggande paus igen med benmassage och lite ost. I den liggande ställningen med benen lyfta på stolen kändes det som om det var omöjligt att nå 160km. Sedan när man började nöta varav igen så var allt som vanligt. Vågade börja satsa på att nå 100miles och bad Reima att se till att jag kom dit. Det hjälper oerhört mycket med glada tillrop så sent i loppet. När målet var paserat fick jag äntligen släppa diciplinen med pulsen och springa skönare. Sprang till dryga 170km då jag intensivt bara ville att det skulle vara pyttelite lite tid kvar så jag skulle kunna springa för fullt till slutsignalen. Det var det inte.
Klev in till pappa när klockan var några minuter i 9 och lade mig med benen i högläge tills jag tyckte det var lagom mycket löptid kvar ca 40 min. Att komma igång efter varje paus var tufft. Jag blev iskall och fick riktig frossa så det tog alltid ett par gåvarv innan kroppen och benen kvicknade till. Dessa kalla varv, som alltid följde de fyra pauserna, satte jag på mig ”bitihopjackan”, annars samma kläder hela loppet. Bytte japanpapanstrumpor vid 10h och vid 14h.
Ungefär med en kvart kvar påbörjade jag den stegrande spurten. Oerhört glädjerus att kunna skubba på så nära tidens ände! Kom i sammanhanget många varv där på slutet. Det blev drygt 177km fördelat på ca 14 varv per timme jämnt över hela dygnet med undantag av de tre matpaustimmarna där det bara blev 7 varv per timme.