Öken

Racing the Planet – Jordan 2012

Ett riktigt äventyr genom öknen. Uppladdning med 4 dagars feber och magtömning. Till Jordanien på fredagen den 11 maj. Inregistrering och utrustningskoll på lördagen med efterföljande transport ut till första lägret i Wadi Rum.

Sov i tält 13 ”Seven Pillars of Wisdom” av 14 med 11st medtävlare. Hade tagit med mig makrill och fiskbullar som stödmat till magen. Första kvällen innan loppet skulle starta så kunde man ju lyxa till det. Den risiga veckan hade lämnat mig på 64,9kg morgonen för avresan.

Matintaget ute i öknen blev sedan enligt följande: frukost på jordötter ca 100g och 1 makrillburk (två första morgonen), lunch efter målgång blev ett par klunkar kokosfett och 100g jordnötter och ca 150g permesan (ett par puckar pemmican första dan), middag blev pemmican ca 1500kcal (efter ett par dagar lärde jag mig att lösa upp det i hett vatten).

Fick en blåsa på vänster pektå första dan och ett par ynkliga småblåsor på andra tår. Punkterade den och fick mirakelmedel av Martin Moisen som sprutades in i blåsan med just spruta. Ont så marken skalv men det fungerade och förseglade huden under blåsan. Sedan inga problem med fötterna alls.

Smorde in mig dåligt och blev bränd första dagen på vrister och baksida knän och överarmar. Fick därefter springa i långärmat och klippte av ett par långkalsongben som snyggt fästes med säkerhetsnålar i de korta tightsen som solskydd. Vit kepa med nackskynke och solbrillor. Oranga Hattori på de fyra första sandiga dagarna och sedan NB X700 på den långa dan som mest gick på grusväg. Hattori fick sedan gå imål den sista lilla sträckan in till Petra.

 

CREW åt Otto Elmgart på Badwater 2013

Som en härlig uppstart på familjesemestern skulle jag få vara med i Ottos CREW när han skulle ge sig i kast med Badwater Ultramaraton.

Vi landade i Las Vegas den 14 juli och checkade in på vårt startasemesternochbadaipoolenhotell. Hade bokat så vi bodde med dörr in till mamma, pappa och Birgitta. Barnen var dödströtta och Elliot hade varit sjuk några dagar, smittade mamma som blev däckad en vecka. Jag hade ett halvt dygn innan jag skulle få lift av Nico Brooks. En Boulder-tjomme som jag hittat på FB och som även han skulle vara med i ett CREW på BW. Jag slet ut min dödströtta fru på en Las Vegaskväll. Blev lite halvdant. Lite spel. Sedan kö för att komma in på Gordon Ramseys hamburgarhak. På tok för seg kö men god burgare och shake.

Jag hann ta ett morgondopp med barnen innan jag lämnade familjen och Vegas och for iväg med Nico mot Death Valley. Stannade på ett apotek och köpte ett ”ryggstöd”, typ gördel, till Nicos löpare. Tror han hade tittat för mycket på the Fruitarian på You Tube. Vi kom fram till Furnice Creek resort och hittade snart storsamlingen som nästan var överspelad. Det var varmt ute! Jag träffade Conor och Troy för första gången, fick min ljusblå CREW-tröja. Vi tog bilarna till Furnace Creek där vi skulle bo över natten. Jag fick bo med Ada, Annika, Ella och Ester. Fröken Steene passar alltid in i de minst maskulina sammanhangen som vanligt.

Vi ställde upp framför Conors pickis och tog lite kort. Träffade Micke och Clare från team Bad Viking. Tog en joggingtur för att testa benen efter flygningarna och känna på värmen. Kom snart ikapp en kille som var med i tävlingsledningen. Vi sprang tillsammans och snackade lite, vände efter ca 2,5 km och tog samma väg tillbaka. Jag blev riktigt rädd för hur varmt det var. Detta var ändå sent på eftermiddagen. Hoppade i poolen men det kylde inte. Började bli orolig för hur det skulle gå att pacea Otto.

Gemensam middag med Ottofamiljen och Crewet. Sedan ganska tidigt sänggående. Frukost utan kaffe. Det var slut. Otto startade i sista gruppen (de snabba) klockan 10. Alla kylväskor laddades med is och vi stuvade flaket på Thundran. En stor kista för ”ren” is, en något mindre för all dricka (vatten, läsk, sportdryck), en lite mindre med maten och frukten samt en pyttis för Ottos dricka. Pyttisen använde vi knappt.

Körde ut mot starten och stängde av ACn för att påbörja acklimatiseringen. Lite molnstrimmor som skyddade mot solen. Uppställning av alla deltagare för fotografering. Många kända profiler syntes i mängden, både bland tävlande och i crewen.

Starten gick och Otto var iväg bland de sista. Han körde stenhårt sin plan och gick till och med i första backen. Det är disciplin från en annan planet…

Vi körde fram en bit och väntade. Laddade Conors storspruta med vatten och is. När Otto kom så sprayade Conor honom med isvattnet så soldräkten blev genomblöt.

Ingen pacing är tillåten innan Furnice Creek. Vi bestämde att Troy skulle ta första passet och att vi skulle växla var 30:e minut. Detta för att vi skulle känna in hur det var, vad Otto behövde hjälp med och för att lära oss hur vi skulle göra framgent. Vi var bägge två tydligt sugna på att springa och vi trodde nog att det skulle vara för kort med 30-minutersintervaller. Det kändes lite mesigt kort. Efter min första vända med Otto så sa jag till Troy, -”Vi fortsätter med 30-minutersintervaller va?”. Han höll lättat med. Det var mer än nog för oss med 30 minuter i den stekande hettan. Conor fortsate att springa och spraya Otto vid varje stopp. Vi andra såg till att fylla hans drickaflaska med vatten och is. Vi bytte även halsduk på honom. Vi hade några olika, en i microfiber som vi doppade i isvatten innan vi knöt den kring hans hals, samt en som var som ett tygrör som vi fyllde med isbitar innan vi satte den runt Ottos nacke med kardborrar. Tanken är att man kyler blodet i de ytliga stora kärl som finns i halsen.

Conor hade laddat flaket med gasolgrill! Vi tog ett stopp där vi satte upp grillen och slängde på några korvar. Korv med bröd i öknen. Kul. Han hade även med sig en inverter, för att kunna köra en blender, för att kunna göra en smoothie (milkshake). Snabbt stopp, upp med huven, koppla på sladdarna direkt på batteriet, in med inverten, kabel till flaket där blendern fylldes med mjölk, frysta jordgubbar, pinja colada mix, banan och is. Vroummmmmm och vips kunde vi servera en frusen efterättssmakande superdryck. Detta mitt i världens varmaste öken. So cool. Och så gott!

Ada fotade mycket, jag och Troy löste av varandra för att sällskapa Otto och Connor slet med sin insektspruta. Vi började snart få in en fin rytm. Dagen gick och Otto joggade på som en maskin på platten och utför medan han spänstigt promenerade i uppförbackar och motlut. Allt gick enligt plan.

Otto mådde illa. Ville kräkas. Som tur var hann vi påkalla Adas uppmärksamhet så hon fångade skådespelet på en skön bildserie. Ett annan CREW var precis bredvid när detta inträffade och när jag och Otto vrålade på Ada att hon skulle skynda sig förstod de att nått var på gång. Rimligen på tok. När det sedan gick upp för dem att Otto bara behövde fångas på bild när han kaskadkräktes så tyckte de nog att vi var något exotiska. Efter en tandborstning var Otto igång igen.

När vi kom nära Stove Pipe Wells stack vi lite före med bilen för att ladda is och tanka. De undrade hur många påsar is vi skulle ha. 18 sa jag. 8 frågade han ”det var mycket”, nej 18 påsar sa jag. De tömde lagret och körde ut dem på vagn till bilen. När vi fyllt förråden och köpt en glass till Otto körde vi ikapp vårt löparpar. De undrade vart vi tagit vägen för vi hade varit borta längre än vad vi var vana. Men glassen togs emot.

Nu började backen. Otto går i backar som lutar emot. Springer i backar som lutar ifrån. Solen började gå ner och vi bytte om på Otto. Den vita solpyjamasen åkte av och snabba split shorts med linne åkte på. För att få av honom skorna så vi kunde byta byxor på honom fick vi nästan med våld tvinga honom att sätta sig i en campingstol. Han ville verkligen inte sitta under det här loppet. Det ingick liksom inte. Och så på med den obligatoriska reflexvästen och lampor. Vit lampa fram och röd lampa bak. Alla som är utanför bilen måste ha. Annars blir det strul med tävlingsledningen. Det blev lite logistikproblem då vi inte hade lampor till alla.

Annika och barnen mötte upp när det började mörkna. Ella sprang en bit med sin pappa och sedan fick Annika vara med när de passerade the Marathon Man Karnazes. Jag körde Annikas bil med barnen ett tag. Sedan tog Ada över och körde till Lone Pine för att sova. Jag återförenades med Conor och Troy.

När Annika vallat Otto ett tag började jag och Troy på våra skift igen. Uppåt, uppåt. Sedan neråt neråt. Jag var med Otto när vi kom över krönet på Townes Pass. När det vände ner började han rulla på. Fina tassande steg. Det blev fart. Jag blev orolig att han gick för hårt. Påpekade och ifrågasatte men fick betryggande svar. Flera gånger. Det var kul. Rikligt kul och en konstig stolthet i mig växte, att jag fick vara en del av sådan fantastisk löpares prestation. Jag fick runners high för Ottos skull. Det får jag nästan aldrig själv numer. Mycket märkligt. När vi passerat Toyotan ett par gånger var jag bara tvungen att lämna över till Troy, för att även han skulle få del av denna fantastiska utförslöpa med Ottos grymma fart. Jag har aldrig känt sådan lycklig stolthet för någon annans prestation tidigare.

Vi körde långt ut i dalen Pannamint Valley. Lite för långt tydligen, så Troy och Otto började fundera på vart vi tagit vägen. De kom aldrig fram till oss. Vi var nog lite sega allihop vid det här laget. Men vi hade det mysigt i öknen och tittade på stjärnorna jag, Annika och Conor.

När jag sedan vandrade med Otto upp mot checkpointen och bensinstationen hade vi sköna samtal om öknar och blandade ungdomliga dumheter. Mycket sades som bara sägs under nattvandringar långt hemifrån. På macken gick Otto på toa. Jag hängde vid bilen och väntade. Vi fortsatte vår vandring och det var bar uppåt på ringliga vägar. Försökte hålla Otto nära vägrenen så inte bilarna skulle ta honom. Han fladdrade lätt ut åt sidan hela tiden.

Jag gick sedan och la mig i baksätet och försökte slumra in. Det var nästan omöjligt. Det kändes lite som att man svek gänget, dessutom missade man en del av äventyret. Samtidigt begrep jag att det vore bäst för Otto och övriga om jag kunde ladda batterierna för att sedan komma tillbaka utvilad. Annika och Conor var verkligen inte störande men vi var ju mitt i ett race och det var svårt att slappna av. Ville verkligen slumra så jag skulle få tillbaka lite tankeskärpa. Fick lite upphackad sömn i ca 3h.

När jag återuppstod var det tidig gryning. Inte längre gonattsvart. Klockan var ca 4:45 och jag löste av nattjoggaren Troy för att åter börja jogga med ”Maskinen”. Troy tog så över vilopositionen. Han hade gjort ett finfint nattpass! Nu växeljoggade jag och Otto som en jojo med en japansk löpare och hans CREW. Framåt frukosts blev det tandborstning för Otto. Det var vackert med gryningen, lite extra krafter vaknar alltid till. Så även i Otto. Den låga solen sköt strålar på berg och öken. Vi hade en mycket behaglig, väldigt lång lagomt svag utförsrull. Passerade så småningom japanerna och någon annan löpare för gott. Smörjde in Otto och satte på pyjamasjackan innan solen helt klättrade över kullarna.

Långt, långt i fjärran såg vi bergen Otto skulle upp i. Men vilken var vår topp? Vi sprang och gissade. Tittade ut möjliga serpentinvägar i fjärran. Spetsiga tinnar och spektakulära klippor. Men de var så långt borta. Vi hade dryga tre timmar där på morgonen Otto och jag. Vi passerade en vägskylt som sa 19 miles till Lone Pine, Troy hade tejpat den så den läste 119 miles. Ett skämt som Thundraåkarna uppskattade men vi joggare drog inte ens på munnarna.

Vi började växla igen, jag och Troy. Ada koppladas också in på en sträcka. Då hade jag chansen att leka lite med hennes fina kamera och försökte fånge lite ökenäventyrskänsla. Det gick sådär men var kul! Vi körde även ett grillstopp och ett smothiestopp på denna oerhört långa och ospännande väg fram mot Lone Pine. Det var härlig stämning i bilen. Vi hade gosat ihop oss nu. Allt flöt på. Vi hade våra roller och hjälpte varandra.

Ottomaskinen började bli lite skruttig. Men han var fortfarande peppbar. Han var inte så sugen på att bli nersprayad längre, men det blev han ändå, om än inte lika ofta. Vi såg till att han fick lite kalorier och kall dricka. Stoppade lite salttabletter i honom. Hela tiden kalla halsdukar och blöt keps.

Lone Pine var nu så nära men vår joggare visade tydliga tecken på att han varit ute på vägarna ett tag. Ella meddelade att hon gärna ville springa lite. Det passade utmärkt. Jag gav henne instruktioner om att springa fort och inte ge pappa chansen att vila eller prata. Bara framåt. Hon var mycket lydig och bogserade Otto finfint genom Lone Pine. Sedan tvärt vänster upp på vägen som skulle ta oss allihop till Whitney Portal och målgång.

En bit innan Lone Pine hade vi uppgifter om att Otto låg 10:a. Vi höll inne med den infon för att inte stressa honom, då vi tyckte det var alltför för långt kvar. Men nu var det bara en backe. 17 miles. Nu fick han veta att han höll på att göra något fantastiskt. Att dagen var hans. Hans kulle klara 30 timmar och kanske slå sig in bland topp tio. Hela CREWet var exalterade. Vi kände att det snart var slut och att allt hade gått så in i sjuttsingens bra. Vår maskinjoggare hade levererat och vi hade fått vara med om någonting fantastiskt. Vi skrattade och skämtade. Jag hade ett kort pass med Otto där jag försökte peppa och instruera om vilken fart han behövde hålla. Jag ville att han skulle komma in under 29h men dt sa jag inte till honom. Det borde gå. Man såg på Otto att även han fått målvittring och förstod att nu var vi snart hemma. Han var glad och inte lika skruttig som nere på vägen in mot Lone Pine. Ada tog vid och gick med sin bror. Fin fart uppför. Vi tjoade från vägkanten. Körde en kort snutt och stannade för att tjoa igen. Sprang fram med nya kalla halsdukar och en liten mugg dricka då och då.

Det finns en liten sänka i vägen upp mot Whitney. Den dyker upp efter ca 5 km motlut. Den är kanske 100 m tvärs över och 5 meter djup. Det betyder en liten, liten, kanske 30 m lång nerförsbacke i denna 2 mil långa uppförsbacke. Vi stod parkerade precis innan sänkan och jag tyckte det verkade så bra att skrika: Otto, vad gör vi med nerförsbackar!? Jo dem springer vi, enligt Ottos race plan. Så Otto springer nerför den lilla backen och några steg till. Sedan stannar han av. Men den fina promenadtakten är borta. Nu blir det mer zombievingel. Vad hände!?

Otto har tappat styrfart. Ada kommer fram till Thundran och undrar hjälplöst vad vi ska göra. Nånting har gått snett. Vi skriker lite på honom men det blir ingen ändring i frekvens eller steglängd. Jag tar över från Ada och går bredvid vår havererande joggingmaskin. Vad är det för fel? Huvudet sitter inte ihop med kroppen säger han. Skit i det. Drick lite. Vill inte ha. Drick det här. Oumphf. Drick lite till! Oghmpf. Vi måste gå fortare Otto. Det går inte. Du kommer inte klara 30h om du inte ökar farten. Jag måste sätta mig i skuggan säger han. Det är för varmt. Han står nästan still. Jag måste sitta en stund…

Jag såg hela den fantastiska obefläckade resan haverera. Vad hände nu. Inget kunde ju gå fel med Otto. Han var en maskin som levererade. Vi var ett grymt team vid sidan som hade gett honom förutsättningar för att kunna leverera. Vi hade redan räknat hem det här. Vi var klara. Varför skulle Otto svika nu? Det kändes helt enkelt, på ett mycket barnsligt sätt, orättvist.

Här förstod jag klart att det förmodligen bara skulle finnas en möjlighet att trycka på rätt knapp. One shot, one oppertunity. Det är läskigt att ”mucka gräl” och försöka väcka känslor hos människor, särskild sådana man inte känner så bra. Det kan lätt bli fel, få fel effekt. Förstöra mer än det kanske skulle kunna hjälpa. Och i det här fallet var det tvunget att tas i. Ottos känslomässiga receptorer hade ju rimligen sakta tynat bort av alla mil, sömnbrist, vindlade höjdmeter och tryckande hetta.

Jag ville få Ottos hjärna att vakna till. Att bli sur. Ruska om och skaka liv i hans nu fullkomligt avdomnade jag. En liten hormonutsöndring och allt skulle kunna bli bra igen. Jag fick chansa, spela teater i öknen. Bli arg själv.

Vadå sitta i skuggan! Du är i skuggan! Slår honom på kepsskärmen och rycker in den löjliga pyjamasjackan. Det här är skugga. Det finns ingen annan skugga. Sitta?! Du har inte velat sitta en gång under hela det här loppet. Du blev skitsur när vi var tvungna att sätta dig ner igår för att byta byxor på dig. Nu vill du sitta? Du får inte sitta! Det finns ingen skugga! Det finns bara en backe som du ska uppför. Du ska bara gå uppför en backe, inget annat. Det är inte bara du nu. Vi är också med på det här. Dina barn är med, och Annika. Alla är här för din skull. Inte för att du ska sitta i skuggan. Tänka på alla som läser din blogg, ska du gå och sätta dig i skuggan för dem? Eller för insamlingen till Läkare utan gränser. Vill de att du går och sätter dig en stund? Nej du ska inte sitta! Du ska gå upp för den här backen. Drick. Tyst. Otto dricker. Vinglar. Kämpar. Ökar farten något. Eller kanske inbillning?

Nej, ökar farten. Går rakare. Tyst kämpande gång i en kvart eller så. Dricker någon mugg cola till. Ingen säger något. Inga protester, inga grymtanden. Sedan kommer det; Tack Johan, huvudet är tillbaka på kroppen. Jag skriker Jaaaaaaa till det övriga CREWet som bevakat hela proceduren. Jag ser att även de ser förändringen. Vi gör segergester. Lämnar över till Troy. Otto går som en klocka igen. Mot sina sub 29h. Han är fantastisk. Backen blir brantare men Otto håller farten. Vi passerar sista checkpointen. 5 km kvar. Serpentinerna slingar sig. Jag går bredvid och sjunger hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå. Skitmånga gånger. Om och om igen så han kanske ska li lite sur på det med. Orkar man vara sur orkar man gå!

Ada tar sista sträckan upp mot campingen och målet. Vi kör upp och parkerar bilarna. Men vart tog dom vägen? Tiden rinner iväg. Jag och Troy börjar jogga ner för backen för att möta upp. Ingen Otto dä, inte bakom nästa krök heller. Men där nere kommer de. Syster och bror. Bra promenadfart men vi behöver kräma ur pyttelite till. Kan du gå fortare? När det är ca 700m kvar säger jag att om du kan springa nu klarar du sub 29h. Otto startar fantastiskt nog upp en jogg. Man kan liksom höra filmmusiken starta. Men så efter 5 steg stannar både Otto och musiken. Nej det går inte. Då står barnen och Annika bara några tiotals meter längre fram och tjoar. Pappa, pappa spring. Där framme är målet. Vi springer tillsammans. Och då går det bra. Otto springer igen. Vi joggar med superjoggingmaskinen Otto hela vägen in i mål, Albert, Ester, Ella, Annika, Ada, Conor, Troy och jag.

Den saken gjorde han fan så bra!

Väl tillbaka på hotellet i Lone Pine somnade Otto snart i sin slaf. Vi andra ville ha bärs trodde jag. Men det var visst bara jag, så det blev pizza och cola istället. Och ”vanilla malt” till efterrätt när vi satt där vid gatan och tittade på alla kämpande ökenkorsare som hade backen kvar…