Maraton

Stockholm Marathon 2012 – Jag gillar inte kyla

Laddade på med ägg och bacon och ett försök till att inte bli helt bestört när man tittade ut och på termometern. Fru och alla barn hade drabbats av en förödande förkylning och fick stanna inne idag.

Packade påsen med torra kläder till efteråt och tog buss och T-bana till Stadion där jag mötte upp en inte helt optimistisk Fredik. Vi ställde oss i en gångtunnel för att hålla oss torra fram till start. Att hålla sig varm gick inte. Fredrik hade sett några kenyanska killar med Kenya Athletics Club grejjer på sig som såg ut som om dom bara ville gråta…

Väntade med att lämna in påsen tills det bara var några minuter till start för att kunna behålla tröja och jacka på så länge som möjligt. Sedan hade jag en sopsäck som jag drog utanpå mig och den slimmade AdidasT-shirten. Hade även Mimmis armvärmare som är för stora för sugrörsmannens armar! Knätights från Salomon och oranga Hattori på fötterna med Ijinji innanför.

Kom långt bak i startgrupp D och de första 10km blev mycket köttslalom. Kroppen kändes lätt och skön hela första varvet men vädret pressade på psyket. Plockade in de olika farthållargrupperna, 3:15 först på V-bron vilket kändes orättvist. Fick syn på 3:00 vid bron ut på Djurgården men fick inte fatt på dem.

Började bli löjligt kall och när jag väl vände ut på Södermälarstrand sista gången trodde jag att det var dolda kameran. Vindbyar och regn som bromsade upp och kylde in i märg och ben. Benen pinnade på i någon slags övertro om att vi skulle komma fort hem till ett bad men då funkade ju inte syresättningen istället.

Fortfarande ok ork i ben och fötter men huvudet började visa svaghet. Jag tog tag i en tanke som Colting sagt: – ”Allt gör ont, ben, fötter knän… känn efter var det inte gör ont, typ vänster underarm… Tänk om det vore VM i vänster underarm, då skulle jag vinna…” Problemet var nu att jag typ hade frossa överallt, käkarna hade låst sig, biceps ryckte och krampade och jag hade ingen känsel i händer och underarmar, tricket funkade inte. ”I dare you to take a little pain!” Ok då, sprang på men jag vek ner mig lite i fart. Fegt.

Fick en sund tanke vid 35km då jag såg tiden: Om jag springer fort nu klarar jag 3 h. Men huvudet var för svagt… …klarade inte att bära den positiva tanken så många hundra meter. Väntade mig ett ”Spring fortare fetto!” vid Valhallavägen men Dr Johard kommer väl ut och hojtar ett annat år. Gick imål utan någon riktig glädje då jag bävade för hur jag skulle kunna bli varm… Mamma och pappa hade hejat på bägge varven och var även på Stadion, skönt! De stöttade mig sedan till T-banan så jag inte skakade ner i diket. Kom hem till ett upphällt bad och snart var allt bra igen… Bruttotid: 3:05:34

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *