Leadville

Leadville Trail 100 Run

100 miles i Colorado, mestadels på stigar, över tre kullar, fram och tillbaka.
 

Jag besteg Longs Peak med Elliot på måndagen, ett härligt äventyr med alpin start 01:45 från campingen. Flitiga små steg innan monotonin blev för stor i pannlampornas begränsade käglor. Men som alltid kom gryningsljuset med löfte om förändring och därmed förnyad äventyrslusta. Klättring med ett barn blir extra bra för entusiasmen, toppfebern och upptäckarlustan smittar. Han var trött på slutet men var aldrig i närheten av att vilja vända. På toppen knaprade vi chips och kakor och sög in alla berg och all den blå himlen.

Efter ca 20 min (kl 10:00) började vi hasa nerför branterna. Leden är hårt trafikerad och mycket polerad på sina ställen så vi tog det försiktigt. Elliot blev ledsen bara några hundra meter under toppen och mådde riktigt dåligt. Han förstod inte vad osm var fel utan det kändes bara konstigt och han var förfärligt trött. Sovtrött. Några amerikanska killar stannade för att säkerställa att vi var ok och för att erbjuda sin hjälp. Jag tog Elliot och bad om att få hjälp med att hissa ner honom från sektion 4 till toppen på 3. Väl där bar jag honom i famnen med ryggsäcken på ryggen. Rasbranten var besvärlig men jag kände mig stark och stegen var trygga (NB MT 1010) på de stenar där jag tassade ner. Snart hade ytterligare en man förstått vår situation och gick precis bakom oss för att kunna rycka in där det behövdes en stöttande hand. Killen hette David och gick med oss hela vägen ner till parkeringen sedan. Elliot behövde vila ofta, sitta på en sten och bara andas. Sedan upp i famnen igen och vidare neråt. Han grät och var orolig men bet ihop jättebra, längtade efter att vi skulle komma ner på stigen igen så att det inte skulle skumpa så mycket.

När vi kom i på sektion 2 tog David min ryggsäck och jag tog Elliot på ryggen och vi började gå förbi om ganska många. Efter stenfältet började stigen och vi fick bra fart. Elliot somnade genast. Efter ytterligare några hundra vertikala meter längre ner började han kvickna till och villa gå korta sträckor själv. När vi kom ner från kalfjället var han sitt gamla jag och gafflade på i ett, hela vägen ner till campingen. Jag var orolig för att jag hade slagit sönder framlåren på nerfärden men det blev ingen träningsvärk.

Onsdag Kvällsjogg i skogen med pannlampa som slutade i krash. Torsdag blev morgonbestigning med hela familjen. Mycket bära barn.

Sedan for vi till Vail där vi tittade på fina hus och jag fick en kvällsjogg innan sushimiddag och Champagne!

På torsdagen var det bilfärd till Leadville och Sugarloafin Camiping. Fick tältplatsen brevid Paul Lind som glatt tjoade ”The Swede is here!” På andra sidan campade en kille som är ansvarig för WS-lotteriet. Jag berättade att vi hade minsann en Jonas Buud i Sverige som skulle vinna WS om han bara ställde sig på startlinjen… Registrerade mig och hämtade nummerlapp. Träffade Daniel och vi bestämde att han skulle fiska upp mig på campingen lite senare så vi gemensamt kunde gå på pastaprtyt. Jag fick där köttbullar och dressing med god sallad. Sedan joggade jag ner till campingen på racebanan.

Vi köpte en säck ved och försökte göra brasa men jag fick skicka ut barnen i skogen för att hämta pinnar. För veden var dålig. Kallt på natten.

Daniel hämtade mig återigen för att vi skulle till informationsträffen. Ken Glouber lämnade över stafettpinnen till sin son som höll sitt första Leadville-peptalk. Det blev lite amerikanskt stämningsfullt.

På kvällen innan loppet lagade vi mumsig hamburgermiddag. Sedan glassparty arrat av campingen men jag höll mig borta… Lynn gick dit med en bunke! Jag bad att få skjuts med dem till starten för att Mimmi skulle slippa lämna barnen i tältet.

De ropade ut mig 03:15 och Paul körde upp till stan och parkerade bara några hundra meter från starten. Jag hade bestämt träff med Daniel vid en lämplig stolpe och där satt han mycket riktigt beredd. Vi gick ganska snart in i fållan och där träffade jag även Paul igen. Lynn tog lite bilder av oss och snart dök Scott Jurek upp. Då togs det bilder… Det var kallt och jag behöll den långa tröjan på. Det var onödigt men inte besvärligt. Hade även armvärmare och färglada vantar. Bar även med mig solglasögon för senare.

Stunden var precis som den skulle, starten gick och alla brakade iväg. Fort. Jag försökte hålla mig i skinnet och hitta en bra lunk. Jag tror det blev ganska bra. Ner förbi gympahallen och in på grusvägen ner mot spåren och campingen.

Bilden är lånad från Gearjunkie för jag tycker den är så bra! Jag ser skärrad ut…

Knepigt med stora stenar och rullgrus precis innan man viker av och följer spåren någon km innan man når campingen och sedan ytterligare några km innan man viker in på stigen som går runt Turqoise Lake. Där är en brant rackarns backe men sedan är stigen fin och böljande.

Täten sprang fel ganska snart där stigen var dåligt markerad i mörkret och vi försvann bort från sjön. Tur att jag låg en bit bak så jag fick nog bara några hundra meter extra. Fältet bröts upp jag sprang med bara ett par löpare omkring mig. Vid MayQueen hade det börjat ljusna och jag skrek mitt nummer för att få min ”drop bag” snabbt, hoppade in på en bajjamaja och bajja, ut igen men då hade de lagt tillbaka påsen för de var så snabba. Fram med den igen och ut med en handhållen flaska som var laddad med Ucanpulver. Sedan iväg. Släckte pannlampan och höll den i handen (resten av dagen för att inte tappa bort den).

Snart gick banan upp i skogen på en smal fin stig. Den var bitvis brant. Det blev till att gå. Men när stigen ploppade ut på en skogsbilsväg efter några km så gick det bra att tassa på igen trots uppförsbacken. Serpentinen gick i långa snälla svängar och jag plockade några löpare. Det blev ljusare och jag blev gladare. Fina vyer och spännande att äntligen få vara i loppet. Uppe på Sugar Loafin gick leden mycket under en kraftledning och den böljade i branta vågor ner för bergets södra sida. Det var en bred stig eller väg som man säkert brukar köra fyrhjuling på. Väl nere kom man ut på en asfaltsväg som ledde lite upp och sedan ner i en lång kurva till The Fish Hatchery.

Här var det ingen snabb personal och jag fick nästan hitta dropbagen själv, lägga ner långarmad tröja och armvärmare. Fyllde en ny Ucan och joggade iväg mot solen. Pauls son  Cody och Lynn var där och hejade med många många andra race crews. På asfaltsvägen mot Half Pipe gick det ganska trögt men ok. Ett par löpare som jag borde kunnat hänga på sprang lättare än jag. Magen var nog lite blaskigt full.

På aid-stationen hade jag mer Ucan och tog även lite chips och en mugg cola. Efter stationen var det skog och skogsbilväg en stund innan stigarna tog över. Lättlöpt men en del backar, inga värre men benen var lite tröga. Träffade en kille på stigen som heter John, från Oklahoma. Han varnade för att sparka i tårna i stenarena för det hade han gjort, han hade ont, men det fattade inte jag. Han förklarade mycket tydligt att ”jag gnäller inte”, vilket han verkligen inte gjorde eller hade gjort.

Jag tuffade förbi John på utförslöporna mot Twin Lakes och jag hade börjat känna mig bättre i ben och mage. Innan stationen i grusbranterna ropade en farbror säkert, ”du går mot en tid på 21,5 h”. Ha, tänkte jag, det här kommer bli mycket snabbare… Dropbagen vid Twin Lakes Innehöll den nya ryggan med regnajacka och två laddade flaskor, en med Nuun och en med Ucan. Lämnade den handhållna och lufsade iväg. Mimmi och barnen var där och hejade på!

Ut över ängarna mot floden och korsade den med vatten till knäna. Det svalkade skönt men jag var lite orolig om det skulle bli stök med fötterna efteråt. Det blev det inte. Det här var banans lägsa punkt på 2800m. Härifrån ska man rätt upp i backen till dryga 3800m.

Ganska snart efter vadningen började stigen upp mot Hope Pass. Verkligen rätt upp. ”Power Walk”. Bra steg, gick med en i damtäten och vi höll ihop nästan till toppen och vi passerade storleksordningen 10 löpare. Innan aidstationen vid toppen gick jag förbi henne och kom först till passet.

Skönt att börja rulla ner på en mycket smal serpentinstig där man fick tassa försiktigt för att inte halka omkring på stenarna. Kontrollerat och konserverande fart tyckte jag men jag sprang om någon skägglurk som var den ende som gått om mig i uppförsbacken.

När jag kommit ner i skogen och nästan kommit ur det branta så mötte jag täten, trötta löpare med pigga pacers. Undrade var Scott var, och han kom då som 4:a med trött blick. På stigen som vek upp mot Winfield upptäckte jag att jag inte orkade springa i minsta motlut. Det var varmt och hjärtat rusade. Kände att jag inte hade någon plan för detta. Fler verkade drabbade så det kändes fortfarande normalt eller ok. Men snart började flera komma ikapp, och även om de var trötta orkade de trycka förbi mig och min ynkliga fart.

I Winfield stod Pauls son Cody och Lynn och hejade för fullt. Solen stekte och dammet yrde, massor av folk och bilar. Jag kom in i aidtältet och tog en apelsinbit!? Damen bakom bordet så det och frågade om jag skulle ha en till, jag nickade förvånat och hon matade mig med säkert 4 klyftor. Sedan tog jag en mugg nudelsoppa utan nudlar, något glas cola och gick iväg. Tog inget ur drop bagen. Fyllde inte Ucan eller drog 5h-energydringken som låg där? Vid bajjamajjorna bad jag Cody hålla min rygga så jag kunde gå in på en. Det gjorde jag men när jag kom inte begrep jag inte varför. Jag hade liksom inget ärende där inne. Direkt ut igen och tag väskan av en mycket förvånad väskpassare. Blev fotograferad med Lynn och Cody innan jag förvirrat promenerade iväg på den dammiga grusvägen mot skogen.

Väl i skogen kunde jag jogga lite igen men det var fortfarande konstigt. Många kom om mig. Väl framme vi det branta tog det nästan stopp. Jag fick gå med myrsteg och stanna ofta för att hämta andan. Hjärtat pickade med full fart. De som gick om tittade demoraliserande nog väldigt oroligt på mig. Blickar som tydligt sa att den gossen är slut, han är inte med längre. Jag lade mig på knä vid en liten bäck som rann över stigen och tvättade ansiktet. Så har jag aldrig betett mig i ett lopp förut. Då hör jag Daniels uppriktigt förtvivlade röst! ”Här ska inte du ligga, du ska springa… Lova mig att inte bryta, lova mig, vi ses utanför prisceremonin kvart i tolv…”.

Jag hade inte tänkt bryta, men Daniels, i mina öron, mycket oroliga röst och den medkänsla och uppriktiga önskan om att jag skulle klara mig ur detta blev ett uppvaknande. Jag hade ingen plan längre. Mitt race var slut, så mycket förstod jag, jag skulle inte kunna tävla detta imål, jag behövde något nytt. Jag skulle nu ”bara” i mål, enkelt, tydligt, bra, så fick det bli. Och under 25h skulle jag. Kramade Daniel och sedan nya myrsteg mot toppen. Hundra steg, sedan en minut med rumpan på en sten. Tråkig procedur. John med pacer kom förbi. Bad mig resa mig och gå. Pacerns sa ”varför sitter du, du ser helt pigg och fräsch ut på ögonen”. Han ljög men det funkade lite…

Bestämde mig för att jag måste tanka lite på aidstationen vid toppen. Tog en halv banan, två muggar cola och två gels. Satte mig i det soliga gräset bredvid lamadjuren och koncentrerade mig. Öppnade gelsen tryckte dem och hoppades att jag inte skulle kräkas. Satt i halv minut, reste mig och började springa. Det gick. Dammade på nerför. Bra fart. Om, om, om alla som hade räknat ut mig. Blev glad. Skuggigt och skönt i skogen. Härligt att vada över floden och springa in i Twin Lakes.

Elliot var där och sprang med mig genom byn med en svensk flagga i handen! Av med ryggsäck och tillbaka med handhållen flaska. Tog ingen Ucan?! Tog lite M&Ms, cips, lite buljong och cola. Hittade John på en stol där masserade hans vader. Han skyndade på mig och sa att han snart skulle komma.

Jag lunkade fram till den första branta grusvallen. Glad gick jag upp men upptäckte snart att det bara hade varit nerför som jag kunde springa. Direkt kom nu samma symptom som tidigare, hjärtat skenade och farten försvann i gången. Men nu var det med ett accept från någonstans, så det var inte hemskt längre.

Snart kom John med pacer tuffande förbi och snart fler av de gossar jag hunnit ikapp på vägen ner från Hope Pass. När jag kom upp på berget försökte jag jogga lite men det var inte riktigt görbart. Träffade en annan stackare som såg ut som jag gissade att jag såg ut och vi tröstade varandra lite. Besökte en gran. Längtade efter Half Pipe men den stationen kom aldrig. Grusvägarna dök upp men jag orkade inte springa dem heller, trots att de är typ platta. Blev upphunnen av en vältränad kille med en glad pacer som tyckte jag skulle hänga på dem lite så det gjorde jag. Behövde sällskap. Jag var tråkig. De frågade lite om vem jag var och vad jag hade sprungit tidigare. De tyckte att vi, som var i samma ålder, hade så mycket tid på oss att bli bra i framtiden. Det beror ju på vad man menar med samma ålder sa jag hur gamla är ni? 29 och 30 sa de. När jag berättade hur gamal jag var trodde de inte på mig. De var chockade på ett kul sätt. Det levde jag på några 10-minutare och jag hörde gossarna prata om mig och min ålder längre fram i loppet när de inte jag trodde att jag hörde…

Vid Half Pipe bestämde jag mig för att sitta på en stol och äta. Sliten. Tog några bananhalvor och två muggar cola. Åt sakta för att inte börja må illa. Sjukvårdare kom fram och undrade om jag behövde hjälp, aidpersonal kom fram och frågade samma sak, pacers och andra löpare undrade hur jag hade det med oroliga blickar. Jag behöver bara äta. Efter ca 15 min gick jag iväg. Solen stod lågt och jag önskade att jag kunde springa. Efter några hundra meter testade jag och det gick. Jag lufsade ner till asfalten och väl där fick jag igång tassningen. Så skönt. Det blev mörkt och jag sprang om kompisar igen. Vid rakan innan Fish Hatchery satte jag på pannlampan för att skydda den lilla japanen som jag kommit ikapp (samma Japan som jag bombat förbi i början av Hope Pass outbound och som sedan passerat mig i min långsamma misär) och som inte hade någon lampa än.

Vid aidstationen försökte jag återupprepa matpausen från Halfbound. Banan och cola. Sitta på stol. Tog en gel för att äta på toppen av Sugar Loafin. Fick hjälp av ett supportteam till en amerikan som verkade trött. Men de pushade honom bra. Nu började det bli kallt och jag tog med mig den långärmade tröjan som jag lämnat här på morgonen. Joggade iväg i mörkret på landsvägen. Satte inte på pannlampan. Först när jag vek in på stigen under kraftledningen tände jag lyset och kom då ikapp en liten klunga löpare med pacers. Men nu var det uppför igen och jag fick gå. Ibland nerför och då var det jogg. Jag höll i alla fall någorlunda promenadtakt. Men de flesta försvann i uppförsbackarna. Oändliga backar. Jag mindes från morgonen att det här berget var ganska litet och nerförsbacken kort. Nu åt andra hållet tog det aldrig slut. Det var klart och jag tyckte att jag såg ”sista toppen” så många gånger.

Väl där började grusvägsserpentinen. När jag säkerställt att det inte skulle komma en uppförsknöl till satte jag mig på en sten i mörkret och tog fram min gel. Koncentration för att trycka in den utan att få upp den. Det gick bra men precis i den proceduren kom en kvinnlig löpare med pacer. Kvinnan blev mycket orolig när jag satt själv på en sten i natten. Pacern undrade om jag var ok. Det var jag ju. Tankade bara. Han blev direkt lugn men kvinnan ville inte lämna mig där men blev snabbt ivägtjatad av pacern.

Efter tankningen satte jag fart och fick upp fint flyt. Passerade kvinnan ganska omgående och rullade vidare utför berget. Tog några löpare till. Precis innan man vek in på stigen kom jag ikapp två löpare med pacers. De lät mig hoppa ner på stigen först. Det var bra för jag hörde att direkt försvann bakom mig. Stigen var rolig och bitvis klurig. När det var någon km kvar på den så kom jag ikapp ytterligare två löpare med pacers men valde då att hålla mig bakom dem. Det blev mest gång då. Lite tråkigt. Väl ute på vägen joggade jag in till May Queen. Fick min påse med jacka och tröja. Det var kallt i luften, allt stationsfolk hade täckjackor såklart men jag var varm. Tog inte något förstärkningsplagg. Då tyckte en kille att jag borde verkligen ta med någon tröja. Det va så kallt. Jag var lydig och gjorde nanopuffen till en boll och tryckte ner i tröjfickan. Satt på en stol och drack lite cola och åt en bananbit.

Lufsade iväg när det började bli svalt. Vackert och stjärnklart med bergen som speglades i den stilla sjön. Joggade förbi någon och blev ikappjoggad av ett löpare- pacerpar. Valde att hänga på dem för att få sällskap. De tyckte de va kul. Pacern var en riktig snackpåse. Vi fick höra allt om hans mormonska uppväxt, giftermål, hemska skillsmässa, vårdnadstvist och till sist hur han förlorade rätten till sitt barn. Men han var inte bitter. Nu hade han ny fru och ett nytt liv utan gud. Han tjatade flitigt på löpar´n att han skulle äta och dricka. Även på mig. Ville mata med gels. Jag hade dock bestämt mig för att det va färdigätet på det här loppet.

Löparen blev snart trött och vi fick gå mycket. Jag hade ingen motivation att sticka iväg själv även om det kändes beige att inte jogga. Häftig syn när man tittade bakåt och såg ett långt pärlband av pannlampors lysprickar längs sjöstranden som sträcker sig ända bort till May Queen. När vi väl fick ramla ner från sista branta backen ner på grusvägen innan campingen försökte jag verkligen tjata igång en jogg. Det var trögt. Mimmi stod i mörkret vid vägkanten. Så skönt. Hon fick en puss och vi bestämde att hon skulle hämta mig i stan om 1 timme. Sedan iväg och försökte tjata igång boysen. Men det var kört. Jag hade nu en tid att passa och det var kallt så jag fick lämna dem i bakvattnet.

Joggade bort längs järnvägsspåren i ensamhet. Hade ett par framför mig i hela uppförsbacken till Leadville. Vi höll väldigt lika långsam fart. Det var mycket ”powerwalk” utan power. Backen var ju brant. Blev stressad att jag inte skulle komma fram i tid att möta Mimmi. Barnen skulle vara ensamma i tältet medan hon var iväg och fiskade upp mig. Ville inte att hon skulle få vänta. Förbi gympahallen och upp på sista asfaltsbiten. Började jogga och när jag sedan såg staden fick jag fart. Sprang bra sista kilometern och tog säker någon stackars placering där. In på röda mattan och en kram av Mary Ann. Utvägning, hade tappat ca 1kg.

Tog en cola i sjukhustältet. Såg inget jag ville äta. Några stackars utslagna låg där instoppade i filtar och jackor. Det såg skönt ut. Träffade John som kommit imål bara en stund före mig. Gick raskt till parkeringen och satte mig för att vänta på Mimmi. Sippade på den iskalla colan. Inte så mysigt. Slängde colan. Mimmi kom med jeepen och det var skönt att få varm luft på kroppen. Väl på campingen tog jag mig bara ner i sovsäcken och somnade.

Morgonen var solig och det va så skönt att få duscha. Vi plockade ihop våra grejer och allt som vi inte kunde ta hem gav vi till Paul. Han blev glad. Upp till stan för att äta! Vi gick till Maoutain Pie-stället som vi besökt första kvällen vi kom till Leadville. Beställde en stor pizza med pepperoni. Brände mig svårt i munnen på första biten för jag var så girig. Den var jättegod men det blev till att pina i sig resten för munnen var sönderbränd.

När vi sedan gick för att hämta dropbagsen hittade jag John på ett fönsterbläck. Han sa att han inte kunde gå. Tittade på tån. Hans stortå som han sparkat i, stod åt ett konstigt håll och hade en konstig färg. Men han gnällde inte… Väntade på Daniel utanför prisutdelningen. Han kom med trötta ögon men glad ande. Vi fick våra bältesspännen och tröjor.

Sedan for vi till Denver och gick på Wallmart. Åt hamburgare och flög hem. Landade vid 07, pappa hämtade oss och vi hann precis till skolstarten med pojkarna vid kl 9!

Placering: 50 Tid: 22:56:47

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *