Kan alla förflytta sig långt? Jojjomen. Det kan alla med en någorlunda fungerande kropp. Alla vill förstås inte men alla kan. Kroppen behöver övas i att röra sig. Men sedan kan alla ta sig genom dag och natt till fots. Om man vill. Det är nämligen det som bestämmer. Ditt jag. Det inne i huvudet som skickar ut tankarna som det sedan ska bli handling av. Så tänk inte för mycket, det stör, gör bara gör.

Jag läste mycket hastigt i någon RW att C Åkeson inte tycker att det är extremt att springa det som kallas ultra. Han tycker det är extremt att springa fort. Inte att ta sig mellan A och B i långsam mak.

Till en viss del håller jag med honom. Men idag är det på något sätt extremt för en människa att klara av att jogga genom dag och natt. Även om alla kan. De vet bara inte om det. Det har blivit normalt att sitta i soffan. Onormalt att ta sig fram till fots. Extremt att inte ta bilen till söndagmiddagen.

Däremot kan man givetvis göra en fottransport extrem genom att ta bort saker som vi behöver. Det kan vara att begränsa sömnen, tillgången på mat och vatten och kontakt med andra människor. Då kan en vanlig långjogg bli extrem den med. Även om man inte springer det fortaste man kan.

Långa lopp är bra för mig. Jag gillar när man inte vet om det går. Det är ett miniäventyr. När blir jag en ynk och viker ner mig? Jag kan inte alltid vara säker på att komma fram till B. Springer man 1500m är man rätt säker. Det är olika drivkrafter och mentala aspekter som påverkar vilken hobby vi väljer. Det gör ont och svider svårt att springa allt vad man har. Beslutet att ta i så mycket är tufft. Extremt?

Det är gör ont att jogga länge, genom dag och natt. Jag måste stå ut med sig själv. Mina fladdrande tankar. Få dem, trots tvivel och modern fostran om vad som är normalt, att bli till handling, framåt, framåt, framåt… Då måste jag vara envis. Tufft envis. Extrem?

Kram,
Johan