Spartathlon 2013
246 km landsvägslöping (och en kortare getstig över Sangaspasset) från Aten till Sparta i slutet av september. Foton: Ludvig Bergstedt, Clare Barnes, Andreas FalkReste till Grekland med ett urtidigt flyg på onsdagen. Ludde hade extra morgonstrul med pass och pesetas och snavade in precis i tid. Vi träffade Jonas, Andreas och Roland på Arlanda då de skulle med samma plan. Flög via Köpenhamn där vi shoppade gåslever och gammal ost i delikatessbutiken. Supersvårt att få ut levern ur burken men ack så gott. Landade i Aten och fick en härlig värmepuff redan i röret ut från flygplanet.
Promenerade bort med de urtunga väskorna, vatten med från Ica, till Avis och ”the free upgrade”. En totalt sönderkörd Skoda Fabia utan ”b”. GPSen hade packats med hemifrån och den tog oss snart till fel plats. Men rätt plats var nära. Fick inte checka in på hotellet London innan vi registrerat oss för loppet, fick vi veta av damen i repan. Men det var i samma lobby så det var inga problem, förutom att de som skulle sköta registreringen hade rast. Alltså de var där och så, men de hade rast… Så när vi berättade att det var rast för Spatathlongänget för hotellreceptionisten som satt på andra sidan lobbyn fräste hon ur sig att ”jag vet!”. Alltså hur dumma kunde vi vara…
Osäkra på hur vi skulle bete oss tog vi lunch i matsalen istället. Det gick bra. Sedan hade det blivit 20 meter kö till registreringen så då ställde vi oss i den. Incheckad och klar, läkarintyget från dr Johard hade givit mig ett X i listan, vilket betydde att jag var tillräckligt frisk för denna förestående strapats. Vi fick sedan rum nr 1, direkt ovanpå receptionen, som vi delade med Jonas W. Vi fick plats, även om garderoberna inte gick att öppna. Längtade efter att få på mig shorts och flip-flop-tofflor. Shorts gick att lätt orda men jag hade dessvärre packat två högertofflor och inte en enda vänster, så där gick jag bet.
Vi tog en prommis ner till havet och kastade oss plums i vattnet. Superskönt. Konstigt att vara tillbaka mitt i sommaren. Konstigt att ligga här och flyta i Medelhavet för att snart starta ett jättelångt och ganska skrämmande lopp. När vi lufttorkat en stund gick vi till den närmsta marinan och spanade på fräsiga båtar. Oerhörda pjäser. Ganska bra kontrast till de urblåsta och nergångna fastigheter som kantade gatorna här. Middag på hotellet och sedan mys på rummet. Torsdagen började bra med en innanfrukostjogg längs stranden. Stack ut vid ca 06:30, mörker men snart ljusare och vid 7 blev det ljust. Testade fart för loppet och bestämde mig för att köra den fantastiska 5:55min/km-farten.
Frukost fanns det fin på hotellet med omelett, bacon och grekisk yoghurt. Sedan försökte vi bygga dropbags på rummet och planera hur Luddes insatser skulle se ut då han kunde börja supporta efter 80km. Började även lägga in supportstationskoordinaterna i GPSen så att han lättare skulle komma rätt. Jonas var ruggigt effektiv på att bygga sina små lådor med näring och kassar med kläder.
Jag hade som vanligt ingen aning om hur jag skulle göra. Velig. Valde att lägga en handhållen flaska på station 7 (ca 29km), laddad med Ucanpulver, en ny påse Ucan på station 12 (ca45km) och ytterligare en ny på 17 (ca 60km). Sedan skulle Ludde finnas på 22:an. På station 33 lade jag en pannlampa. Den packades i en avskuren PET-flaska som sedan tejpades ihop igen och lades i en påse. Ingen såg vad det var i. På toppen av berget, Sangaspasset, lade jag en påse med Patagoniaregnjackan, svärmorsshortsen, vinterSalomontröjan och ett par vantar. Till detta två Delicatobollar i en fryspåse.
Nu skulle jag bara klara av att hålla reda på vilka nummer/stationer det var… Jonas och jag gick ner till poolrummet där man skulle lämna dropbagsen i svarta sopsäckar som sedan skulle transporteras till avsedd aid-station. Jag hade råkat välja exakt samma stationsnummer för mina påsar som Jaana från Finland. Det var kul tyckte vi, för hon var där och lämnade sina samtidigt, så vi undrade vem som härmat vem.
Sedan hade halva dagen gått och vi tog en lunch på hotellet innan vi for på utflykt in till Aten, jag, Ludde, Jonas och Kerstin. Vi åkte den lilla indianbilen och parkerade i ett garage mycket centralt. Hoppade på en turistbuss utan tak med guideröst i hörlurar som sade några ord om alla stenar vi körde förbi och däremellan spelades lite zorba. Trevligt att se stan och Akropolis där vi skulle starta nästa morgon. Men generellt var det ganska skruttigt och sjavigt.
Efter en mycket god kaffe på gatan tog vi bilen tillbaka mot hotellet. Men på vägen fick vi proviantera på Carrefour. Jag fick ett par flip-flops (de var flop) och så köpte vi mat till Luddes utflykt och på ett infall, lite nödfrukost till morgonen därpå. Det var minsann tur skulle det visa sig. När vi parkerat bilen bakom London var det omedelbums dags att gå till hotell Fenix för storsamling. Där skulle det bli information om loppet. Såg Florian Reus och Mike Morton, bägge verkade avslappande och jag tänkte att det där var nog 1:an och 2:an. Vi fick veta av organisatörerna att det gällde att följa reglerna… men det var typ inte så noga… Vi lärde oss även att det skulle bli förhållandevis svalt och vindstilla under loppet. Samt var det skulle finnas yoghurt och vart det var vägarbeten.
Tillbaks mot hotellet beslutade svenskgänget att gå på gemensam middag och bojkotta hotellmaten. Vi promenerade längs stranden till ett grillhak som Andreas hittat året innan. Vi fick goda gyros med smarriga röror. Mätt som en plätt. På tillbakavägen mörknade det och temperaturen var klart behagligt löpbar. Jag och Andreas pratade om loppet och hur vi tänkte, och vad vi ville. Jag gissar att vi var ganska spända, även om ingen visade det, ens för sig själv.
Lade fram racekläderna vid sängen och packade ner allt annat i gummisäcken. Luddes gummisäck skulle bli supportbag och min blev full av allt som inte skulle användas under loppet. In med hörselproppar och försökte somna. Det var svårt, tog nog ca 1 h men det blev ändå drygt 4h sömn totalt. Var uppe och pinkade någon gång. Telefonen ringde vid 4:15 och 4:30, opåkallad väckningstjänst. Då drog Ludde ur jacket.
Vi steg upp vid 5, jag satte på mig räcerdräkten och sedan gick vi ner till frukost. Idag var det bara rostbröd! För tidigt för kocken kanske. Tur att vi hade nödproviant på rummet. Ludde hämtade skinka, fetaost och makrill i tomatsås. Det blev helt ok. Sa adjö till supporten som skulle åka gemensamt i Rolands bil till starten och hoppade själv på bussen. Full fart till Akropolis. Väl där promenerade vi upp till starten och satte oss på en bänk. Fem svenskar i rad. När det började dra ihop sig slog jag en 7a bakom ett träd och gick och ställde mig långt bak där jag hittade Micke, Jonas och Kerstin.
Pang och iväg. Det hade fort blivit grått gryningsljus över Akropolis när vi joggade bort i täta klungor. Jag var väldigt fokuserad på att ta det lugn. Låg långt bak, Jonas kommenterade vår position och sa att vi låg i den sista tredjedelen. Rullade ner i stan och där fick man bekräftat att Polisen höll all trafik i schack för att släppa fram Spartalöparna. Mycket att titta på när vi sprang ut från staden. Men även backar. Säkerställde rätt fart genom att snegla på klockan ibland. Låg sist av svenskarna ett tag. Tyckte det var skönt att solen dröjde. Sprang mycket i skugga då solen stod lågt. Mycket jogg på motorväg. En stund vid havet. Sedan industrier, kullar och mer motorvägar.
Efter några kilometer kom jag ikapp Micke, sprang ett tag med honom men vid en station stannade han för att dricka och jag joggade på. Såg honom inte mer innan Sparta. Passerade även Jonas och Kerstin. Drack vatten på några stationer men än fanns det ingen värre törst. Passerade ett område med petroleumindustrier där luften var full av sådant man inte vill andas in. Men det blev man ju tvungen till. När jag fick handflaskan kändes det lätt att dricka. När Ucan var slut hade det blivit varmt och jag fyllde med Isotonic dryck till hälften och resten vatten och mycket is. Supergott att släcka törsten med. Drack mycket. Sprang förbi en Britt med Union Jackskor. Gissade att det var skribenten James Adams som har bloggen ”Running and Stuff” som har skrivit bra om sina tidigare Spartathlonstarter. Det var det. Pratade lite med honom och berömde hans historier innan jag lämnade honom. Han bröt tyvärr senare. Kolla hans blogg för kul och bra insikter.
Ett tag böljade vägen fram längs havet och motvinden blåste oss nästan i stå. Den vindstilla prognosen var visst mest en prognos. Varm vind, fin utsikt och strålande sol. Hade druckit för mycket och magen var som en spärrballong. Skvalpade runt och knep ihop sig. Jag var jättevarm och försökte hålla huvud och halsduk blöta. Drack också när jag hade is i flaskan för det var så gott med kallt. Inte så smart men en quick fix. Var noga med att plocka upp mina Ucanpåsar och dricka upp dem. Hade färskt i minnet hur klantig jag varit på Leadville och inte använt all näring jag lagt ut. Tog lite chips på några stationer men annars fanns det inget jag vill ha. Drack en mugg cola ibland om den var kall.
Frågade efter is på nästan varje station för att fylla på i flaskan. Allt smälte så fort. Innan Korint kom jag ikapp Lars Dörum i en backe. Han verkade sliten och hade problem med andningen. Jag försökte gaska upp honom för han skulle ju spöa mig. Det brukar han göra. Men han var långsam och jag tuggade mig förbi. Där framför såg jag Andreas som promenerade uppför backen. När jag var ikapp gick jag med honom men han sa att vi kunde jogga, så det gjorde vi. Så skönt att ha en kompis vid sidan. Jag var trött på alla stora vägar, trafiken, värmen, motvinden och bristen på is. Han visade mig Korintkanalen och vi offrade nog en tiondels sekund för att titta på den.
Vi kom in till station 22 tillsammans och där var Ludde och Roland. Skönt att få support. Ludde erbjöd grädde, jag tog en halv förpackning och sedan slevade jag i mig en halv burk Felix köttbullar i gräddsås. Men magen var inte glad, full av vätska och skvalpig. Greksvensken Alex var där och skrattade och tog kort på köttbullemumsandet. Seppo som joggat till Sparta typ 15 gånger men supportade idag, gav rådet att nu ta det riktigt lugnt ett tag för det var nu den varmaste delen av banan som skulle brottas ner. Bara sol, ingen vind. Jag joggade på men det var segt. Vid nästa station på ett litet torg tog jag en proteindrink och kanske en tugga Delicatoboll.
Jag var fortsatt väldigt varm men kunde inte dricka mer för magen var full. Sköljde mer munnen med vattnet från flaskan än vad jag drack. Frågade om is och fyllde på så ofta jag kunde. Här var det nog finare att springa. Lugnare. Mindre vägar och ingen trafik att tala om. Små byar där barnen sjöng och hejade. Folkfest. Men svårt att riktigt njuta när kropp och knopp inte var på humör. Sprang i närheten av Jarmo ganska mycket och hans knaggliga engelska gav upphov till en rolig episod. Jag hörde hur en samling kvinnor frågade honom ”Where are your from”, jag hörde att han svarade tyst finskt på frågan. Sedan brast kvinnorna ut i ett stormförtjust, ”He’s from Casablanca!”. Det tyckte jag var kul då.
Tragglade vidare och tog det lugnt på stationerna, satt ofta och latade mig. Oklart varför. Var inte i tävlingsmode. I en liten by kom en Holländare ikapp mig. Vi slog följe och hade trevligt en stund. Han hette Jeroen och kom sjua tillslut! Vi verkade ha ungefär samma magproblem och vi försökte gaska upp varandra då vi spatserade upp till nästa supportade aidstation.
Där var Ludde, Roland Clare och Andreas. Andreas hade kollapsat och blivit avplockad. Jag tyckte innerligt synd om honom. Då började jag tappa fokus på mig själv och det kändes dåligt. Drack proteindryck. Supporten undrade om jag ville ha något speciellt på nästa station. Jag visade och beskrev hur stor mjukglass jag ville ha. Sedan iväg med min spända mage.
Ludde fick i mig lite salttabletter, jag tror det blev sex stycken vid tre olika tillfällen. En gång fick jag inte ner den ena. Den satt för länge och sved på struplocket. Han trugade även i mig två kokta ägg han lånat från hotellfrukosten. Alla proteindrinkar tog slut, tror det var fyra stycken. Sedan börjde Ludde servera grekyoghurt med lite honung på. Det var finemang. Jag tjatade om glass och is men det fick jag inget av så länge Roland och Andreas var med på stationerna. Men vid station 43, Lyrkia var Ludde själv och där fick jag både yoghurt och en liten miniMagnum!
Nu hade man sett motorvägslamporna som gick över berget ett tag. En gul mask som ringlade uppåt. Vi skulle inte följa dem utan vår väg gick i mörker till vänster. Lika fina serpentiner. Först en by i backe där barnen kämpade för att hänga med mig upp längs gatorna. Små barn och jag kunde inte skaka av dem. Jo kanske några. På torget satte jag mig hos lite gamla greker. Jag fick en bananbit och tanten gick in i frysen och hämtade is till min flaska. Jag såg på deras kläder att det var kallt nu men jag kokade fortfarande.
Därefter började bergets serpentiner. Andreas hade sagt att det var löpbart så jag tassade på. Hela vägen upp. Passerade en japan som var förvirrad. Kom till en aidstation där de hade tältsäng. Jag slängde mig på den för det såg så skönt ut. De frågade hur länge jag ville vila så de kunde väcka mig. Jag ville inte sova, jag ska bara titta på stjärnorna sa jag, tittade i 5 sekunder och sprang sedan iväg. Knäppis. Kom ikapp Robbie Britton som plågades av magbesvär. Han hade gått ut hårt men det brast. Jag trodde då aldrig att han skulle komma till Sparta. Det gjorde han. Hård kille!
Vägen gick under mororvägen och här blev det ännu brantare. Gick en snutt innan jag joggade sista biten upp till Ludde vid station 47. Där kom en läkare och frågade på svenska hur det gick och om jag var ok. Något surrealistiskt. Ludde bjuckade på yoghurt och berättade att det bara passerat sexton löpare före mig. Det var bra medicin. Tog den gula långärmade tröjan, knöt den runt midjan och trampade iväg uppför Sangasbacken. Brant och grusigt. Stigen markeras tätt av röda batterilampor hela vägen upp till kammen så det ser ganska spektakulärt ut.
Får på en bra promenadtakt och kommer snart ikapp någon. En kille från Florida som känner K-G Nyström och som kan berätta att Mike Morton har brutit efter att ha snubblat på en arg hund. Killen följer med ett litet stycke men tycker det går för fort, pulsklockan varnar, så han låter mig fortsätta själv. Kommer ganska snart till toppen. Här verkar det vara riktigt kallt men jag sätter mig på en stol i tältet och får min dropbag. Sista gången jag får se den. Den kommer aldrig tillbaka. Någon grekisk bergsbonde har mina fina svärmorsshorts nuförtiden. Skit också. Mumsar i mig en av de nu kylskåpshårda Delicatobollarna, som nu smakar som de ska. Skämtar lite med alla tappra frivilliga på stationen. Ett kallt och utsatt läge att tillbringa natten på. Erbjuder den andra bollen till en stor grek som artigt avböjer. Han tog den nog när jag gått.
Sätter av ner för berget. Stigen är bredare här, mer en jeepväg. Det är mycket lösa stenar som rullar iväg. Tassar man för sakta blir det halt. Det gäller att ha lagom fart. Jobbigt för framlåren. Väl nere landar man i en by med aidstation. Kommer där ikapp två löpare, vi sitter där gemensamt och tömmer grus ur våra skor. Sedan blir det branta nerförbackar, nu på asfalt igen, ut ur byn. Vägen är lång och mörk. Små stackars ynkliga aidstationer på landet passeras. Vid Nestani, nummer 52, ska vi ses igen, jag och Ludde. Ingen Ludde är där. Jag gissar och hoppas att han sover i bilen. Jag får en yoghurt av en dam och en löparvän som sitter bredvid mig vill växla en 50€-sedel med restaurangägaren. Ägaren är frågande. ”Det är Spartathlon, du behöver inga pengar här.” ”Men jag har hört att man kan köpa öl på nästa station…”. ”Du behöver inga pengar, du kan få öl här. Det här är en restaurang, vi har öl. Vill du ha en öl?”. ”Ja tack!”. ”Vill du ha den kylskåpskall…?”. ”JA!”. Han drack mycket girigt av sin stora flasköl. Jag reste mig, tog en lov kring de parkerade bilarna. Skrek efter Ludde. Fick inget svar utan gav mig av.
Det var rätt kallt och osäkerheten om man tog rätt gata var skrämmande. Hade jag verkligen sett en gul målad pil på marken vid sista korsningen… Så skönt när Ludde kör förbi efter ca tio minuter. Jag hade börjat fundera vad som kunde ha hänt. Poliskontroll. Krock. Något dåligt. Han hade sovit, missat mig med två minuter. Skönt!
Tappade geisten lite under natten. Började känna efter och tyckte det var för mycket hundar som skällde på mig. För ruggigt även om jag aldrig frös. Oskönt helt enkelt. När jag mötte Ludde igen var han påbylsad. Det måste ha varit rikitgt kallt. Fick yoghurt med honung och fyllde på lite vatten i flaskan. Satte på mig den gula långärmade utanpå när jag joggade iväg men den åkta snart av igen. Jag hade någon inneboende hetta under hela loppet.
Jag tassade sakta nu. Ibland blev jag orolig att jag missat en gul pil men det hände aldrig på riktigt. Försökte tänka på bra saker. Men sinnena var för avskalade. Alla försök till goda tankar föll bort och jag var bara där på vägen med de arga hundrana och ledlampans onaturligt färglösa kägla. Det var långt kvar. Osäkerheten kring om jag skulle komma fram fanns nog inte innerst inne. Men jag funderade på om något kunde hända så jag inte skulle komma fram. Sopiga tankar. Ett tidigt förstadie till att ursäkta ett DNF. Fegt. Stannade på alla stationer och grubblade framför förplägnadsbordet som om det var viktigt vad jag skulle stoppa i munnen. Skulle jag ha något och i så fall vad. Ville jag verkligen ha något att äta på eller ville jag bara bryta monotonin av steg efter steg. På alla stationer. Och det blev för det mesta en halv mugg cola, kanske en bananbit. Ibland satte jag mig också för att det fanns en stol. Jag vågade aldrig tydligt tänka på varför utan lät det vara en självklar procedur. Knäppt.
Växlade från att vilja vara på tävling och försöka göra mitt bästa, till att bara vara nöjd med att klara av strapatsen. Det gjorde inte upplevelsen bättre. Kort och gott: dålig mental förberedelse och fokus. Blev omsprungen av min ölpolare och någon Polack. Väntade på att nästa berg skulle komma. Hade ju minnesbilden av banprofilen i huvudet. Men det kom inget. Bara små byar, fält och dimma. Fler arga hundar. Ludde var en varm oas i tristessen. På de sationer där Ludde hade tillåtelse att hjälpa till var alltid en stol förberedd för mig och jag fick direkt något varmt över axlarna och en yoghurt i handen när jag satte mig. Yoghurt var medicinen. Gott hela tiden.
Jag drack väldigt lite och magen började kännas mycket bättre. Rätt som det var ville hela systemet fungera igen och jag fick snabbt dyka in bakom ett lastbilsvrak. Blev på bra humör och tryggare till sinnet då kroppen började fungera även på det sättet. Kände nu att det var helt rätt att stoppa i både mat och dryck utan att det bara samlades på hög. Lämnade de mindre landsvägarna och kom ut på en större väg. Den gick rätt upp i backen. Det var skönt med ett tydligt delmål, att komma upp. Tuffade på och gick då om säkert tre pers i stigningen. Toppstationen var första stationen som jag inte stannade vid sedan förmiddagen. Morsade bara på den ensamme funktionären och trampade på. Det började ljusna. Jag längtade. Det borde ge mig mental nytändning. Det brukar vara så.
Magen var pigg och jag fick hoppa över ett vägräcke och satt bara ca 50 cm från tung trafik som dundrade förbi på vägen. Nu rullade det på utför. Himlen ljusnade. Lastbilar dånade förbi. Personbilar svischade. Obehagligt. Jag försökte hålla mig nära kanten och jogga rakt. Pannlampan fick vara på länge bara för att jag hoppades att jag skulle synas lite bättre för bilisterna. Innan solen gick upp var det ganska rått och disigt. Hade känslan av att det mest gick nerför. Var trött på det. Var trött på allting. Försökte titta upp och ta in landskapet. Men sinnena var för nakna. Kunde inte drömma mig bort. Kunde inte njuta.
Joggade in på en station precis innan solen steg upp över kullarna. Ludde satte mig, matade mig och smorde in mig med solskydd. Ett tjockt lager. Fick på mig den orangea solskärmen och brillor. Rullade sakta iväg och efter några hundra meter smällde de första solstrålarna emot mig. Magen var på gång igen och jag fick hoppa in bakom en buske bredvid vägen. Sedan var det måljakt som gällde. Försökte hålla ett jämnt tempo. Men mina funderingar kretsade bara kring hur långt det var kvar. När sista berget skulle komma. Varför var jag inte framme snart. När ska det bli riktigt varmt. Jag är trött på det här. Mest skittankar.
Sprang förbi någon station utan att stanna igen. Det kändes bra. Lite tävlingskänsla. Ludde tog emot vid foten av sista backen. En stor väg med ganska mycket bilar. Mer yoghurt och sedan uppåt. Joggade, ville inte gå, det var för brant men joggade ändå. För att jag vill få slut på hela äventyret nu. Ludde körde förbi och skrek snälla ord genom nedvevat fönster. Bortanför toppen fanns en liten ynklig station med tidsmatta där chipet registreras. En ensam man vid en motorväg. På fel sida, så man var tvungen att korsa vägen två gånger. Det gäller att ha lite krut kvar så man kommer över utan att bli överkörd.
Nu var det nerför. Kroppen var bra. Stumma ben förstås men inte allvarligt. Försökte pressa på. För att jag var trött på´t, ville komma fram nu. Ett team fotografer körde ikapp och förbi. Ställde sig bredvid vägen och knäppte loss. Gjorde om den proceduren flera gånger. Det gäller att hålla fin stil så det gör sig på kort. Blev en motluta till men sedan delade sig vägen och en ny stor väg vek av åt höger. Vi skulle ta den gamla ner åt vänster. Så en stad långt borta med höga berg bakom. Förmodligen Sparta. Men skulle jag verkligen sådär långt. Kändes orättvist.
Pinkade vid sidan då en löpare kommer ikapp. En Polack. Han saktar in och vinkar åt mig att jag ska med. Vi springer axel mot axel men det blir inget snack. Språkbarriär och för många genomförda steg med våra ben det senaste dygnet. Men det kändes skönt att dela vägen med någon som genomled samma erfarenheter. Men vi började tävla. Farten drevs upp. Axel mot axel. Nerför serpentiner. Tills han behövde pinka. Han klev av mot en buske. Jag väntade inte. Jag ökade.
Jag vet inte varför men det var inte jag som bestämde. Högre fart. Byggde lucka. Kom ner till sista lilla byn innan Sparta som klängde på bergssidan. Bakom macken stod många människor och Ludde väntade med en yoghurt. Jag ville inte ha. Ludde var då mycket tydlig. Jag skulle minsann äta upp fick jag veta mellan hans sammanbitna käkar. Jag fattade att det var viktigt för honom på ett sätt som inte gällde mig. (Ludde hade sysselsatt hela byn för att få fram de där yoghurten.) Så jag åt lydigt men stressat upp stora delar av burken innan jag såg min medtävlare komma ner mot oss i ögonvrån. Då kastade jag mig åter ut på vägen igen och försökte få upp farten.
Solen låg på. Det var vackert. Tror jag. Bergen bortom Sparta var fina tänkte jag något kort ögonblick. Mest tänkte jag på att jag ville komma fram nu. Bilar tutade nu mera glatt och människorna i dem log och gjorde uppmuntrade gester. Inte som under hela natten då jag upplevt att de tutade argt och ville få bort mig från vägen. Jag var oerhört trött på bilar och speciellt tutande bilar. Jag svor högt åt dem alla nu. Även om de flesta ville mig väl.
Funderade lite på att jag inte visste hur det såg ut i staden dit jag skulle. Hur såg det ut vid målgången. Fantiserade om en såndär upplåsbar målportal. Backen tog aldrig slut. Men det var bra fart. Passerade en station där de hojtade att det var 3,9 km kvar. Sprang på en rak gata som gick ner mot vad som såg ut som stadskärnan. Två unga cyklister började följa mig. Jag förstod snart att de var där för att hjälpa. De vinkade å bilister och andra trafikanter att hålla sig ur vägen, för här kommer en joggare. Fler mindre cyklister sluter snart upp.
Kommer till den sista stationen innan mål och jag har fått för mig att det ska vara 800 m kvar. Beräkningarna är rimligen dimmiga av omständigheterna. Men det står tydligt 2,3 km på sylten. Jag blir arg. Jag kommer aldrig orka springa så långt. Springer surt förbi och in bland stadsbebyggelse. Böljande gata med trafikljus. En motorcykelpolis sluter upp och stannar all trafik så jag får fritt joggrum. Ser en klunga barn som förmodligen följer en annan löpare några hundra meter längre fram. Jag håller farten. Något i mig vill jaga den framför men något annat tycker att det duger och att det förmodligen är för långt fram till bytet. Det blir en halvmesyr.
Börjar förstå att jag ska få gå imål. Men var är målet? Så vänder jag in nittio grader höger vid ett vitt hotell. Där är det. Pusselbitarna faller på plats. Långt där framme syns färgglada flaggor. Där kommer Leonidas stå och vänta. Just det! Det är ju detta jag kom hit för. Spring till Sparta och pussa kungens fot. Uteserveringarna är fulla med folk. Jag börjar stråla. Sträcker armarna i skyn. Applåder och visslingar. Jag klappar tillbaka. Lyfter stegen. Tassar. Fort och lätt. Grymt fina steg tänker jag. Det finns så många fina steg kvar när man tror de är slut sedan länge. Det bubblar upp tacksamhet i hela kroppen. Jag fick komma hit. De står här och väkomnar mig. Jag vill krama dom. De vill nog krama mig. Några ställer sig upp och aplåderar. Känslorna växer. Där är Clare med en svensk flagga. Allt är som på film. En lycklig superbra film. Ludde är där bredvid. Alla är där. Jag är i mitten. Där är kungen. Han är så stor. Studsar upp och pussar foten. Klappar foten. Tittar upp på honom. Ja! Sträcker amen i skyn och vrålar, ”Sparti I love you!”. Tanterna som trängs där nedanför skriker tillbaka, ”We love you too!”.
Får en mun vatten och en krans. En plakett och så en puss av borgmästaren. Jag vill inte att det ska sluta. Jag är så stolt. Alla är så snälla. Allt är lätt världen är fin. Starka armar tar mig i ett fast grepp och leder mig resolut till sjuktältet. Blir där nedlagd på vita lakan. Två tjejer tar av mig skor och strumpor och tvättar mina tassfötter med mjuka svampar. Tvålvattnet och den mjuka beröringen är overkligt skön. Sådana förnimmelser har kroppen förträngt. Njutning är så enormt efter en så lång stund i onjutning. Sjuksyster frågar med orolig min om jag behöver något. Jag behöver en iskall öl. Hon spricker upp i ett leende och säger att det ska vi ordna. Snart har jag en kall burk Fix i handen och svenskgänget omkring mig. Lycka, så stor lycka. Kramar Clare och Ludde, Roland och Andreas.
De lägger mina skor och strumpor, flaskan och skärmen i blå påsar. Jag får ett par vita tofflor och blir stöttas ut till en väntande taxi. Taxin kör oss de 500m till hotellet. Vi pratar om Yannis med chauffören. Benen har börjat nynna om vad som ska komma. Uppe på rummet försöker jag leta fram grejer för att hinna duscha innan det brakar loss men det är för sent. Smärtan är benmärgsdjup. Får våndas på sängen, stönandes och ynkandes i mitt smutsiga skinn.
Ludde vilar en stund men går sedan ut för att hitta mat. Kommer tillbaka med en familjepizza. Jag tror inte jag ska kunna äta nånting men snart är halva slut. Vi snackar om natten och loppet. Jag duschar och vi går ut och käkar glass med Kerstin och Clare. Micke sover och även Andreas och Roland är på sitt rum. Så gott med glass. En snäll glasstant ger mig jättemycket glass. Alla hennes älsklingssmaker. Vi går upp mot Leonidas och applåderar alla som nu kommer imål. Vi står nog en timme och tittar och förundras och tjoar och hejar. Vilket lopp. Vilka kämpar. Vilken stad. De två sista som kommer innan klockan är slagen kommer egentligen tre minuter för sent. Men det gör inget. De får den största ovationen ändå och sina olivkransar. Lite Grekisk flexibilitet när den är som bäst.
Vi träffar äntligen Jonas som oturligt blivit förvisad till ett annat hotell. Tillsammans käkar vi allihop middag på vårt hotell. Och dricker lite öl. Sedan är det läggdags för de flesta men först en bubbelvinsträff i Clare och Mickes rum. Andreas berättar att han sticker hem imorgon. Vi säger snart gonatt men jag och Ludde vill kolla begivenheterna på stora torget. Där är konsert med hela kören och hela stan är ute. Alla åldrar. Vi går runt och tittar lite. Funderar på en middag till och hittar ett kötthak på en tvärgata. Full familjerestaurang. Vi äter smält ost, tsatsiki och jag äter en stor tallrik kött. Sedan får vi sova.
Jag vaknar ganska tidigt och går själv ner till frukosten. När jag mumsar min bacon kommer jag på mig själv med att planera hur jag ska springa loppet snabbare. Igår var jag säker på att jag aldrig mer skulle utsätta mig för detta. Alla hundar och lastbilar. Snart kommer de andra och vi mumsar klart. Vi packar och går sedan för att hämta drop bags. Jag får tillbaka en tom plastburk. Men inte påsen med den fina regnjackan, svärmorsshortsen och Salomontröjan från Sangaspasset. Surt. Vi tar en glasspaus på målrakan innan det är dags för avfärd mot bergen för gemensam lunch med borgmästaren.
Det blir en härlig uppvisning i grekisk logistik innan vi alla är på plats under ett solskydd på en innergård i den lilla pittoreska bergsbyn. Men där är allt superbt. Liveband som brakar ut musik. Iskalla öl. Goda små rätter som bärs in till oss, en efter en. Jättemånga glada löpare och deras supportrar. Vi äter och dricker och pratar. Det skulle kunna ha hållit på hela dagen och natten. Men när stämningen var så god så att mer än en handfull farbröder dansade på borden, bröts taffeln för avfärd mot Aten. Jag och Ludde åkte den lilla Skodan genom olivlundar och citrusodlingar. Omogna oliver är oerhört bäska. När vi kom på motorvägen vid Sangaspasset klev vi av och gick ut för att titta lite på det. Det såg brant ut, även i dagsljus. Vi bestämde oss för att gå upp.
Där uppe drack vi en grädde och fotade alla fina utsikter. Jag testlöpte lite i backen ner på andra sidan. Den var absolut inte lika hemsk som den upplevdes på natten. Klart joggbar väg. Sedan bilfärd till Hotel London och där hade Jonas redan bokat in oss i hemtama rum nr 1. Lite middag och sedan kröp vi till kojs. Jag med tre Haegen Daes-burkar som jag köpt på macken utanför.
Efter en god frukost tog vi spårvagnen och sedan pendeltåget in till Pyreos. Där gick vi genom stan tills vi kom till finhamnen. Där blev det Frappochino på starbucks innan vi strosade runt och spanade på alla fantastiskt flådiga lyxyachter. Clare hittade även lite gatukonst och vi fick klättrade omkring på en stor pir innan vi fann en lunchoas med god mat och Aperol Spritzar! Det blev spårvagn tillbaka till London.
Sedan var det dags för uppsnoffsning och avfärd till galabanketten. Jättefint arrangerat i en trädgård några mil utanför stan. Prisutdelningen tog på tok för lång tid så det blev tokkravaller när maten till sist gjordes tillgänglig. Det blev ett härligt danstryck där Ludde och Clare skötte vår insats. Vi smet sedan på första bästa buss hem.
Bensinstationen var stängd så det blev ingen glass. Dagen därpå sa vi adjö till alla vänner. Lastade Skodan med allt vårt bagage och körde till Aten och Akropolis. Gick någon timme bland stenarna och tittade på utsikten. Sedan körde villbaka mot där vi bott och hittade en restaurang där vi åt så mycket lunch att vi nästan sprack. Men jag hittade en jätteglassbar i närheten så det gick i en sådan också. Ludde shoppade lite souvenirer i form av grekmat på en affär. Sedan flög vi hem.
Placering: 14 Tid: 28:30:43
Ludde och Johan på Ultraäventyr!
Reflektion i två längre meningar efter Spartathlon 2013…
”Jag vill tro att om alla människor fick lov att pressa sig långt bortom vad som är bekvämt, in genom tvivel, mörker och smärta, mot kanten av det som är fysiskt och mentalt görbart, för att sedan på andra sidan få svänga in på gatan upp mot kung Leonidas, motta Spartabornas ärligt hjärtliga beundran och högludda hejarop under den sista biten fram till fundamentet, pussa den mäktiga kungens bronstår och där befrias genom att slippa färdas längre, så skulle världen vara en snällare plats. Belöningen är precis det man får där och då, varken mer eller mindre, en insikt i att det går, en känsla av att man är väntad, älskad och behövd, att man klarar det mörka och hemska, att ljuset alltid finns på andra sidan. (Jag fick en öl och inte dropp i sjukvårdstältet.)”
”Radiant” som Clare beskrev det…