Fortfarande lite smått småleende efter gårdagens filminspelning. Sugrörsmannen har smugit in i glamourvärlden. Bilden är lånad från Sofi Fahrmans bilderblogg. Där tror jag det hyfsat sällan fladdrar förbi bilder på ultrajoggare i Bisletts katakomber… Jogginglicious!
Idag hittade jag också det här gamla klippet från sommarens Lapland Ultra. Livade upp mig fnissigt mycket i vintermörkret!
Och så över till lite väsentligheter…
Ultratipset #1
Ge aldrig efter för idén om at du är nöjd! Bli aldrig nöjd! När tankar om nöjdhet börjar trängas i huvudet är det fara å färde. Att det räcker nu. Att du har varit tillräckligt duktig. Att du har presterat nog efter rådande omständigheter. Att det duger. Att du duger. Att det kommer fler lopp eller tillfällen där du kommer att kunna leverera bättre. Att det är tillräckligt synd om dig.
Dessa veka tankar är ultralöparens ärkefiende. Bli aldrig nöjd! Tankarna kommer krypande när det går trögt och när det gör ont. De dyker såklart upp oftare om målen är högt satta och man ligger och pressar på gränsen av sin fysiska prestationsförmåga. Då är risken mycket stor att huvudet kliver in och förstör allt. Koppla bort huvudet. Bestäm dig innan loppet att det är värt att dö för. Att du är lyckligt lottad över att ha en kropp som du kan plåga bortom obehagets gränser. Bli aldrig nöjd!
Förvandla smärtan till bränsle för stordåd. Du måste vilja lyckas med det du bestämt dig för, lika mycket som du måste andas. Bli aldrig nöjd!
Tassa snyggt!
Kloka ord att anamma under Ultralopp, och/eller livet i övrigt?
Jag kan skriva under på att allt sitter i huvudet för att
kunna hålla ut och kämpa på under ett Ultralopp.
Pannbenet och ett driv att komma lite, lite längre fram per tidsenhet,
bidrar till njutning för en Ultralöpare, att känna att kroppen
får sig en fin present i form av långvarig fysisk aktivitet.
Det där minan trampade jag på vid Bislett senast 🙁 Det där med mål är en förtret och svårhanterat och något man växer in i med erfarenhet och blir bättre och bättre på att sätta 🙂 Thanks for sharing Mr Strawman 🙂
Nöjdhet är helt klart ett klurigt begrepp. Jag förespråkar alltid att fira och njuta av det man klarat av, vilket är en sida av nöjdhetsbegreppet, den andra illustrerar du väldigt bra – den att inte sträva vidare.
Sen tycker jag tron på att man kan lyckas är viktigare än viljan… Även det möjligen en semantisk fråga, men att tron kan försätta berg är ju allmänt känt!
Pace and out.
Tack boyos! Om jag föresatt mig att göra något som jag inte är säker på att jag klarar av. Och ger upp innan jag är där, kanske för att jag mitt i misären hittar på att jag är ”nöjd”. Kan jag inte känna mig nöjd efteråt. Även om prestationen i sig är ”bra”. Det betyder inte att det inte var värt att försöka eller utföra det man faktiskt utförde. En stor del av charmen och den sunda läskigheten med riktigt jobbiga saker, är givetvis att man inte alltid lyckas. En chans i livet att faktiskt stå på ändan. Tro är grymt viktigt, precis som viljan. Men bakom den starkaste tro lurar tvivlets bleka dimma och precis som vår förbaskade nöjdhet är den vårt gift och baneman. Tjohoo!