Drivkraft?

I ultralöpning, som i så mycket annat vi pysslar med, finns det många olika sorters drivkrafter. För mig är det alltid lättare med motivationen när det är en helt ny typ av äventyr man står inför. Något stort och kanske lite läskigt. Syftet blir tydligt. Bryta ny mark. Utvidga sin värld. Man måste planera inför sådant man inte känner till. För alla eventualiteter. Träna på ett sätt och i den mängd man tror behövs. Läsa på om andras erfarenheter och lyssna till mer erfarna äventyrares råd. Men man vet inte själv. Man bara tror. Och kanske hoppas.

Det okända äventyret var en av de starkaste drivkrafterna för mig när jag testade på långa lopp för första gången. Vad finns där ute? Vem är jag när det verkligen gäller? Hur känns det när jag inte orkar mer? Orkar jag alltid fortsätta? När tar det stopp… för mig?

En förutsättning för att jag ska kunna ställa mig dessa frågor är att äventyret är nytt. Outforskade prestationer. Har man en gång redan utsatt sig för liknande prövningar är mystikens slöja redan lyft. De umbäranden och obehag som är oundvikliga ligger redan tydligt blottade. Att ge sig i kast med samma misär igen kräver en annan infallsvinkel. Leta andra drivkrafter.

Att börja tävla är ett sätt att hitta motivation. Mot sig själv och mot andra. Inte längre bara ta sig i mål. Springa fortare än sist. På tidsultror springa längre. Att vilja bli bra på det man håller på med.

Det gäller allt vi gör. På jobbet, med familjen och på fritiden. Att vilja bli bra är viktigt. Utvecklas. Är man duktig blir det kul. Har man kul blir man glad. Och är man glad är det ofta lättare att vara snäll. Drivet i livet.

Tassa Snyggt!