Hejdå joggingåret 2014

Jag startade inte upp 2014 med samma självklara löparentusiasm som jag ägt tidigare. Bislett i december hade nog gnagt bort en bit av den. Men som tur var hade jag anmält mig till Transomania, 300km tvärs över Oman, som motiverade till idog träning i januari. Även om någon febersläng gjorde ett ofrivilligt hål i träningsdagboken.

Loppet, som gick i slutet av januari, var ett nytt sorts äventyr för mig. All mat och utrustning skulle bäras med i ett ”non stop”-race från Persiska viken till Indiska oceanen. Upplevde första konfrontationen med hägringar. Vilse i öknen. Teamade upp med João Oliveira och vi fick gå i mål tillsammans som segrare efter ca 59 timmars sandpulsande. En erfarenhet som byggde äventyrslusta.

På Bosön med KUL-landslagsgruppenlägret efterföljande helg fick jag feber igen och fick ligga i bingen. Men det var härligt att träffa alla ultrakompisar. Temat var prestationsångest. Jag tror inte att jag är drabbad i någon värre omfattning. Löpningen är min hobby. Något som ska komma av önskan och ett naturligt driv. Så vill jag ha den och därför försöker jag vårda den så gott jag kan. Ibland är jag kass på det.

Under sportlovet blev det bara en mil om dagen innan hela familjen kastade sig utför branterna på slalomskidor. I början av mars var jag ”gästföreläsare” på Torkels och Running Swedens ultrahelg.

Den ljumma våren gjorde att Stadium lanserade sin löparreklam lite tidigare än tänkt. Och där fick jag vara med och jogga på temat ”What’s your distance?”. Jag tyckte det var kul att se distansen 240k svischa förbi på tv ibland.

Täby Extreme Challange i april var en solig tillställning. Hade joggat ca 8 mil tidigare den veckan och allt kändes bra om än något omotiverat på lördagsmorgonen. Skönt att slippa huka för regn och rusk innan start. Många kompisar att hälsa på. Sprang iväg i en klunga bakom ledarna. Vi sprang fel direkt. Falken fick då turbofart när vi andra tog det hela med ro. Han vann sedan hela kalaset! Otto vrickade foten efter 3 mil när vi pratade mer än joggade. Elov och Andreas krigade på där framme utan min vetskap. Jag väntade bara på att jag skulle komma ikapp dom. Det hände såklart inte. De krossade mig med långt över en timme. Fick således min, i samlingen saknade, tredjeprisstatyett.

Helgen efter TEC flög jag och Mimmi till Boston för mys och maraton. Försökte få till några snabbare morgonpass från motellet. Det snabbaste som hände var nog dock att jag köpte lite olika snabba skor. Åt gott och träffade Jenny och Emma. Inte särskilt sugen på långjogg innan start. Men i startfållan hände något. Solen sken. Det var kallt. Trångt och mycket glada förväntansfulla löpare och åskådare. Nationalsång och överflygande jaktplan. Start och full fart på benen. Hela vägen. Publiken skrek i 4,2 mil så det dånade i öronen. Persade lite oväntat med 2:49:03. Stor italiensk festpastalunch med dryck. Sedan maramiddag med Maramackan och Filip.

Sedan var det Springcross efter en mängdvecka. Hade inget vidare krut i benen och alla backar var sega men gick i mål ganska glad efter 18km på 1:17:03. Ytterligare ett par mängdveckor senare for jag till Bornholm för att springa 48-timmarsrekord. Det gick vägen även om magen kollapsade efter ett par, alldeles för goda, kaffemilkshakes den första dagen.

Nådde nordiskt rekord med ett par timmar till godo. Satt av den tiden med K-Gs täcke omkring mig och hejade på de andra tappra medjoggarna. Bra bana och fint arrangemang. Mamma och pappa var med på äventyret men jag flög hem själv med ynkliga ben via Köpenhamn. Där fick jag åka golfbil genom hela Kastrup som en riktig kung.

Helgen därpå joggade jag Stockholm Marathon med Mimmi. Det var trångt och gjorde ont i benen. Men Mimmi var duktig och vi kom runt på ca 4 timmar och 19 minuter. Försökte komma igång med träningen sedan. Körde på en vecka och sedan for jag till Sundsvall för Indalsledenloppet. Fick med mig pappa som support. Hoppades att det skulle gå att springa fortare än 2013. Mest bara för att det gått ett år till.

Men så fungerar det inte nu längre. Både benen och huvudet var inte tillräckligt laddade. Dock var startfältet än mer begränsat än tidigare (3 st) och pallplats var således garanterad. Jag lyckades bita ihop och tog mig de 85 kilometrarna på 06:56:15. Priset var i år ett skärp i älgskinn och en bordsradio. Bägge med SCA-logga. Fler måste ställa upp i detta fina lopp; Sveriges Comrades!

Lyckades få till ett par riktiga träningsveckor innan resan till luffaräventyret the Last Annual Vol State Road Race. Hundra gånger pi miles tvärs över Tennessee. Det blev något nytt igen. Nya kompisar. Nya mentala upplevelser med hallucinationer, deja vyer och psykos. Ny ensamhet. Nya mått på ”bit ihop”. Jag kom fram efter 4 dagar och 2 timmar. Då hade jag fått känna på den bortre gränsen för vad jag kan göra. Sömnbristen hade visat vart skåpet ska stå. Sedan flaxade jag över till familjen i Nevada för road trip och poolbad. Kontraster.

Kroppen glömmer ganska fort om man inte joggar på. Efter Vol State höll jag upp nästan två hela veckor. När jag sedan joggade ut en morgon var det som om jag aldrig hade försökt springa tidigare. Oerhört stappligt och stelt. Det tog mer än en vecka innan den obekväma känslan försvann. (Det tog över två månader innan jag kunde motivera mig att träna ordentligt.)

Jag hade i den vanliga övertron på min förmåga bokat in mig på det nya Ouray 100 i San Juan bergen. Skarapade ihop ca 60 km jogging som träning veckan innan. Hela loppet är på hög höjd. Först går det rätt upp i backen och vänder över 4000m. Sedan upp på ett par toppar till innan man får jogga ner till byn igen. Då har man kommit 5 mil. Där dog jag. Efter 50 miles lyckades jag låna ihop en ”bivackutrustning” så jag kunde få sova lite. Bad om väckning när de skulle dra repet vid den aid-stationen, låg då sist givetvis. Lyckades återhämta mig tillräckligt för att kunna jogga andra halvan. Kom i mål som delad 9:a på 33 timmar!? Familjen var något trött på att vänta. Loppet är grymt fint. Kommer förmodligen att bli ännu finare när banan ska göras svårare framöver…

Sprang inget på en vecka efter det. Sedan när vi landat i Sverige började uppladdningen för Tahoe 200. Det var tänkt att bli årets fokuslopp. Men nu när jag skriver detta märker jag att det tydligen hade kommit in lite annat emellan. Samlade på mig tre hyfsade träningsveckor som inkluderade Ultravasan i grått duggregn. Hade en ganska jämn fart där även om jag fick öka sista två milen för att klara 8h. Missade med tre sekunder. Myren var nog för jobbig för mig. En fantastisk välarrangerat arrangemang med roliga människor och en världsprestation av Jonas Buud som drog de 9 milen på 6h.

Sedan åter över Atlanten. Denna gång direktflyg till Oakland från Arlanda. Superlyxigt. Mamma, Pappa och Monica var med och supportade. Men de var inte med på alla stationer. Långt att åka för dem. Längre att springa. Vackraste loppet. Oerhörda hisnande vyer över berg och sjö. Det som knäckte mig mest var nog de knöliga och svårjoggade stigarna. Jag var för dålig. Kämpade men yrade ofta iväg i sömnbristrelaterade äventyr. Lade på en spurt så jag klarade målgången under 72 timmar. Blev på det 9:a. Jag vill göra det igen. Men träna bättre. Både ben och hjärna.

Fick reda på av Lazarus Lake att jag kunde få komma och springa Big Backyard Ultra trots att jag bara stod på väntlistan. Kände efter och bestämde mig för att det var något som jag skulle kunna ladda om inför. Som en del i detta paceade jag Andreas på Black River Run ett par varv. Micke tog hand om de andra varven. Tjatade på Falken så jag var rädd att hans öron skulle nötas av. Men karln är otroligt duktig på att lyda. Och jogga. Det blev seger för honom och banrekord. Sedan följde tre bra träningsveckor innan det var dags att flyga till Tennessee igen.

Big Backyard var ytterligare en ny sorts löparerfarenhet. ”Last man standing”-tema eller ”herre på täppan”-jogg. Tältade på Laz gårdsplan tillsammans med övriga kombattanter. Hade som privat aid-station en tältstol, en frysväska med näring (yoghurt och grädde) och bubbelvattenburkar att dricka. Varje timme avverkades dryga 4,16 miles (100 miles per dygn). Tills alla har dött. Mitt plan gick hem på måndagen så då fick jag vika ner mig efter 49 timmar för att hinna med. Jeremy Ebel, den ende andra joggaren som ännu var med i spelet, valde då att inte vinna. Jag måste åka tillbaka i höst och ge honom en ärlig match så han kan få krossa mig på riktigt. Fick hjälp av Marcy och John med att packa och köra mig och alla mina grejer till flyget. De lämnade även in min hyrbil. Otroligt mycket tack för det! Och jag hann med planet!

Försökte att springa allt vad jag orkade i Hongkongbergen helgen efteråt. Det blev stumt redan efter 10 kilometer. Då var det plågsamma 40 kvar. Men det är väldigt fint på stigarna ovanför staden vilket gick in trots utmattningen och väl i mål blev jag överaskad med att ha vunnit gubbklassen (över 40). Jag ville egentligen kriga om de ”riktiga” placeringarna men där platsade jag inte alls detta år.

I slutet av november sprang jag Tunnel Run i de nya gångarna från Värtan västerut. Och tillbaka. 10 km med svidande lungor och ond hals. Det var trögt till 5 sedan tog det stopp. Lufsade runt på 37:29. Men efteråt i målfållan fick jag och Patrik vara med och spela in en siffra för lottodragingen. Vi var nr 18. Sedan på kvällen drogs nummer 18 och vi var med i tv!

Påföljande helg sprang jag 104 vändor upp och ner i Hammarbybacken. Det var jobbigt och blev drygt 125 kilometer långt och ganska precis 8848m högt. Och lågt. David var med hela natten och när det ljusnade var vi klara. Nästan 22 timmar.

Blåfrusen för tredje året i rad. Nu i finväder med sol och blå himmel. Dock vattnigt och lerigt på marken. Sprang fort med falken i början. Sedan lugnare. Vände vid Vaxholm, fick lite glögg och en lussebulle. Tappade sedan sugen vid Bogesund och fisjoggade resten av vägen. Kom trea på 06:41:57. Fick en fin skön mössa.

Årets sista långpass joggades för fjärde gången tror jag. Nu i sol! Men flera minusgrader. Oklara fartgrupper i främre delen av äventyret. Ganska snabb lunch på Max. Dricka under dagen blev tre koppar kaffe ur Ullas baklucka. Kom hem törstig efter dryga 5 timmars joggtid och 60 kilometer avverkade i fint sällskap.

Det har blivit några bra träningsblock med kärva nattpass och konsekvent bit ihop mentalitet. Men många mil har under året blivit utkrävda under tävling. Min normala joggfart har gått ner. Då även maxfart givetvis. Sanningen befästs: Man blir bra på det man tränar på.

Jag vill bli bättre i bergen. Jag vill springa. Jag vill träna. Det är bra. Dock har jag flera gånger märkt att mina tankar säger att jag inte behöva träna så hårt. Brist på vilja att utvecklas? Jag tror det. Det är så väldigt jobbigt att träna hårt. Jag är lat. Det är superviktigt att jag är noggrannare när jag väljer ut de lopp jag ska satsa på. Skillnaden är väldigt stor i träningsmotivation beroende på lopp. Kanske ska jag helt enkelt strunta i lopp som jag inte är sugen på. Måste bli bättre på att vårda min hobby. Hitta mitt driv.

Summerar ihop drygt 8500 kilometer 2014. 15 lopp. 5 av dessa 300km eller längre.

 

---

 

Lite om utrustningen 2014: Kallingar från Decathlon. Strumpor från Injinji. Favoritskorna har varit New Balance Minimus Trail 1010v2 med storlek US10 2E. NB har nu slutat med dem! Har även tryckt många hundra mil i Sketchers Go Run 3. De är tyvärr också knöliga att få tag i. Dessutom kan man inte springa terräng med dem. Har nu över 8495 kilometer loggade på min Inov8 Race Elite 25-litersrygga. Det måste vara typ världsrekord, fast nu börjar den faktiskt att falla isär… Tävlingssäcken är Ultimate Direction SJ Ultra Vest. Bästa regnjackan är fortsatt Norröna Bitihorn Dri 1. Även deras färgglada shorts är det som gäller till vardags. På tävling är det Houdinis löparshorts och T-shirts som jag tycker slår allt. Regnshortsen har svärmor sytt av dambyxor från Stormberg. På huvudet buff. På händerna färgglada fingervantar eller hederliga, något för stora, bävernylontummisar från HH. Garmin 910 mäter sträcka.