HOHO hi hi!

Hammarby One Hundred One. Hammarby Hill 101 rundor. En palindromprimtur. Vilket stolleprov. Hade jag inte skrivit här om att jag tänkte försöka, skulle jag nog inte joggat ner till backen och satt igång. Drog ändå ut på beslutet. Jag fick tillslut panikstresspacka miniexpeditionsryggan för att hinna med att starta på utsatt tid, 11:45. Total brist på planering. Jag fick med mig ett ombyte, långbyxor, jacka, 3 liter vatten, en hink turkisk yoghurt, 1 burk honung, 3 proteinbars, vattenfyllda joggflaskor (2x50cl), pannlampa med extrabatterier, sprojlans stavar, varma vantar, mp3-spelare och lurar, papper att skriva på, penna, papper att torka med, värmepads (har aldrig använt, inte denna gången heller…) och en extra GPS-klocka.

Jag hade på fredagen sådan olust att genomföra spektaklet så att en svår materialkompensationsångest (jag lärde mig det fina ordet av Staffan i backen på lördagen) drabbade mig. Köpte, för att dämpa denna ångest, således gåstavar på väg till jobbet. Jag har aldrig tidigare använt stavar utan att ha skidor på fötterna. De var fina stavarna, hopfällbara och lite teleskopiska, så det funkade lite. Att köpa bort ångesten alltså.

Klädd i New Balance 1010v2 2E US10 (mitt sista par !), knästrumpor med tår, shorts, långärmad tävlingströja, uttjänt regnjacka, randiga fingervantar och buff med omantryck, joggade jag ner till Hammarbybacken. Det är nästan 3 km. Det var en liten blå himmel i det stora grå taket precis kring backen. Tack för det! Krispigt men ett par plusgrader. Många var ute och motionerade sig, några tävlade andra spankulerade. Jag var inte så sugen på vad jag hade valt att göra. Lördagsmys. Familjetid. Advent.

Jag väntade ett par minuter på rätt starttid, sedan joggade jag upp den första uppåtvändan. Tog den vänstra backen. Lämnade ryggan vid fundamentet till en av de bakre liftstolparna. Det bestämde jag skulle bli rundningsmärke för alla varven. Ner på baksidan, hålla vänster så man kommer ner till transportbandet i barnbacken, runt ner på planen framför kullen. Tog spåret höger om liftstugan och rundade den nedersta liftstolpen. Det fick bli det nedre rundningsmärket i min egenpåhittade regelbok. Valfri väg upp, runda någon av de tre bakre liftstolparna, valfri väg ner, runda en av de två nedersta liftstolparna. Enkelt. Repetera etthundraen gånger.

Upp igen samma väg som första gången. Sedan samma väg ner på baksidan. Så höll jag på till uppstigning 39 som barnen fick bestämma. ”Vilken är den brantaste?” Det är under liften… ”Då tar vi den pappa!”.

Efter några varv dök Staffan Blixt upp. Stor skillnad att ha sällis. Sonny Olsson tittade förbi och hejade efter att ha varit på simtävlingar i Eriksdalsbadet. När Staffan sprang hem efter 5-6 vändor hakade Erik Ahlström på mig istället. Han hade varit vid backen och lånat ut skor till de som tränade för Skistar Everest Challenge och till de som sprang Sicka Trail Run. Efter en stund tassade Jonas Davidsson upp bredvid oss och snart ytterligare en annan Jonas. Vi var helt plötsligt en liten jogginggrupp! Åh vad skönt. Allt går så lättare när man delar bördan. Innan Erik försvann iväg tyckte han att jag skulle äta lite så han gav mig en ”energikaka” som jag knaprade i mig på vägen upp. Det finns godare mat.

Drack vatten när jag var törstig. Det var jag inte så ofta för det var svalt ute. Vattnet blev också för kallt efter ett tag. Skulle haft det i termosar. När de mörknade dök Eva Lindskog och Fredrik Ohlin upp. Det var ju fantastiskt toppentrevligt. De ledde mig runt några varv.

Vid sjublecket stod Saaben på parkeringen. Familjen levererade tre cheeseburgare från skitiga måsen och två koppar kaffe. Mimmi hade med en picknicpåse innehållandes 4,5 liter vatten och en täckjacka utifall att. Med i påsen fanns även ett paket Ballerina pepparkaka, två kexchoklad, kaffepulver och en termos varmvatten. Kakorna var supergoda!

Barnen gick med upp en vända. Det var mysigt men jag fick gå ner halva backen och hämta upp Ville som fastnat ovanför första branten. Jag och Elliot hade redan kommit upp för vi snackade goja. Intressanta känslor och tankar precis där: ”jag kan inte gå ner och hämta honom, då förlorar jag tid/höjd osv…”, ”det är stressande att det går så sakta nu, kom igen Ville” ”men det är ju min lille pojk, han måste ha någon att hålla i handen om han ska göra så här jobbiga saker”, ”vad är viktigt här i livet…”. Det är att ha någon att hålla i handen. Vi tog sedan vänstra backen ner, alltså den jag hade använt hela dan för att komma upp. Kram adjö. Ville tyckte inte att jag skulle ge upp. Mimmi gav mig påsen med provianten och jag gick under liften upp för att fylla på i förråden på toppen.

Jag tryckte igång lite podcastsnack i lurarna. Trodde att jag hade några ödsliga timmar framför mig. Men där i mörkret stod några skuggor och hejade. Hela familjen Lindskog hade kommit ut och alla följde med på en runda. Jag fick en bulle! Och barnen fick toppkaka.

Sedan stod Ola Knutsson där i mörkret. Han hängde på några varv. Jag plockade fram och belönade mig med stavarna vid 53:e rundan tror jag. För då hade jag gjort 50st likadana rundor, vänstra skidbacken upp och baksidan ner, två hade varit under liften när barnen var på besök. Mamma och pappa kom. De handlade burgare, jag åt en liten och fick en kopp kaffe. De gick med till toppen. Mamma lånade stavarna på vägen ner. Det är fin utsikt över stan där uppe. Stockholm lyser. De låga molnen gjorde så att ljuset reflekterades ner på sluttningarna och det gjorde inget att pannlampan var kass.

Sedan kom David Jonsson! Han tog med sig kaffe! Och Staffan igen, med fru, kaffe och hembakt lussekaka! Nu gick det långsammare. Stavarna inbjöd såklart till gång. Fram till dem hade jag joggat, om än mycket långsamt hela dagen. Syresättningen var dålig uppåt och framlåren var kassa på vägen nedåt. Klättringen tog ut sin rätt.

Det blev natt. David stannade kvar. Jag var tacksam. Vi drack vatten. Han blandade varmt från termosen och kallt från PET-flaskorna så det blev drickbart. Lite för tidigt började jag räkna ner. Tror det var kring 75 varv. Fokus på framtiden är inte bra när nutiden är plågsam. Det klarnade en stund på himlen och stjärnorna tittade fram. Jag frös om händerna och fick knöla på mig tumvantar.

Vid varv 80 var det bedrövligt. Både i kropp och i huvud. Det hade börjat stråla skärande smärta ner genom korsryggen och ut i höger lår. Vi varvade branten under liften med vänstra backen. Vid varv 85 åkte David och köpte korv och kaffe. Jag satt på trallen vid lifthuset och käkade. Det bjöds på skumtomtar också för att fira in första advent. Det var tufft att resa sig.

GPSen började klaga på lite batteri så jag bytte till ny klocka vid varv 89. Det ljusnade och det hjälper alltid. Men inte så mycket denna gång. Smärta är svårt. Jag vågade inte säga till David att vi skulle 101 varv innan vi var på väg upp på varv 100. Han fattade direkt. Vi festade på en kexchoklad. Vi tog branten under liften både ner och upp. Sista bestigningen var lätt. Det sitter som alltid i huvudet.

Målgång i HOHO på toppen kl 9! Skickade ut denna status på sociala medier så de som hade planerat för fler sällskapsrundor inte skulle behöva ge sig dit i onödan. Vi lastade på oss lägerutrustningen och gick ner till parkeringen. Precis då kom mamma och pappa tillbaks. Kramade David (37 rundor) hejdå och fick skjuts hem. Bad. Soffläge. Mat.

Det är så skönt att komma ur misär. Det är lite surt att det tar så förbaskat lång tid att komma till det underbara läget där det är så fantastiskt skönt att äntligen bli klar.

 

Data:

Startade hemma på Folkungagatan kl. 10:53 den 29 november
(startade första klättringen i backen kl 11:15)

Bytte klocka 6:23 den 30 november (efter 19 timmar och 8 minuter på Garmin 910)

Garmin 910 visade då sträcka 112.96 km; 7,195 kcal; total tid 19:30:31; medeltempo i rörelse 9:37 min/km; bästa tempo 4:36 min/km; höjdökning 7.949 m; höjdminskning 7.833 m.

Vid målgång visade Garmin 610 sträckan 12,58 km; 573 kcal; tid 2:38:02 (stängde av lite sent); höjdökning 539 m.

Vi var klara kl 9. Det tog 21 timmar och 45 min att genomföra spektaklet.

Enligt klockorna var det 8488 m uppåt och 125,54 km framåt.

92 toppar på första klockan, felräknat, trodde 89 (Har räknat rätt efter att Mimmi och Barnen var på besök. Trodde då att jag var på 38 men var på 41…) Slarvade tydligen lite med strecken i början.

12 toppar på andra klockan. Totalt 104 klättringar. Några för många. Men det får man bjuda på.

Åt ingen yoghurt eller några medhavda proteinbars. Bytte inga kläder. Bytte batterier i pannlampan en gång. Behövde inte gå på toa. Bara pinka.

Drack kanske 6 koppar kaffe och knappa 4 liter vatten. 3 mcd cheeseburgare, 1 max cheeseburgare, 1,5 grillkorv med bröd från statoil, 1 kanelbulle, 1 bit saffransockerkaka, 1 paket Ballerina pepparkaka (-2 kakor), 1 energibar från Erik, 4 skumtomtar, 0,5 kexchoklad.